Aftonbladet – 1 mars 1869, sida 3

atgluit Dortitagas, ty Sjö-transportmedien 1gga IVE närvarande i lägervall. År 18565 utkom den nya förordningen om fartygs mätning, hvari man äfven ser besynnerliga grundsatser tillämpade. Det händer nu ofta, att fartyg kunna på papperet bli 3 å I gånger större än de äro i verkligheten; detta synnerhet hvad hjulångfartyg beträffar. Visserigen utkom år 1868 ett tillägg i ofvannämnda förordning, enligt hvilket den, som är missnöjd med sitt fartygs uppmätning, kan få föra det till en råg, der inoch utlasta jern och på så sätt få reda på samt intyg öfver huru stort lästetal fartyget i verkligheten eger; men det vore beklagligt, att rereringen hade en sådan brist på skickliga vetenskapsmän, att det måst taga sin tillfygt till ett så primitivt sätt — och en dylik inoch utlasting kostar dessutom alltid ett par hundra rikslaler! Ångfartyget Götha hade underkastats ett lylikt prof; man inlastade jern isådan mängd, att let aldrig kunde ha fallit någon förnuftig skeppsredare in att, så lastadt som det var, låta fartyget vå till sjös, och det första mätningsinstrumentet ville dock visa, att det kunde inlasta 50 procent mer! Ungefär likadant hade inträffat med ångfartyget Svea., Begge dessa ångfartyg äro hjulbåtar. Ett annat förhållande vore med propelleringfartyg: det hade händt, att sådana vid mätninven förklarats kunna inlasta såsom maximum minåre qvantitet än de i verkligheten kunnat. Itt exempel härpå vore ångfartyget Vieille Montagne. På hamntaxorna inverkade äfven mätningsolägenheten. Dessa taxor äro i följd häraf vanligen för höga. Sjelfva Malmö, som aldrig v:sat någon synnerlig benägenhet att gynna sjöfarten, förrän Landskrona-jernvägen kom och tvang det dertill, ingick häromåret ill K. M:t med begäran att få sin hamntaxa nedsatt. Följden af denna begäran blef en förordning, enligt hvilken hamntaxan i hvilken stad som helst kan af dervarande kommunalmyndigheter nedsättas med ända till !, af den ursprungliga bestämningen. Kommunalmyndigheterna ha således fått större makt härvidlag än regeringen att befrämja eller nedtrycka sjöfarten. Detta är en stor oegentlighet, ty det finnes städer, der ej rederi med någon förkärlek bedrifves (och så är, gunås, för närvarande förhållandet öfverallt i Sverge!), och der gör man allt för att skörta upp sjöfarande. Det spelas svälta räf, mellan de sjötrafikerande och flera städer. Önskningar om förändring i detta förhållande bafva inkommit till K. M:t, men hittills atan någon synbar verkan. Tal. hade hört omtaJas något digert arbete med afseende härå, som kommerskollegium hölle på med, men visste ej huru många år man arbetat härpå, ej heller huru många år det kan komma att dröja innan det hinner till verkställighet. Tal. ville uttrycka såsom sin åsigt: att hamnumgälder ej må utgå för större vantitet än hvad man i hamn lossar eller lastar. — an hör här så många vackra tal om huru man hör befrämja den inhemska industrien; röster ha höjt sig till och med för statsanslag åt dem, som ygga lokomotiver; men dem, som bygga ångfar;yg, bryr man sig ej om, oaktadt våra svenska ångfartyg äro jemngoda, ja, oftast öfverträffande de som byggas i utlandet. Vill man göra lättnad för len ena industrigrenen, bör man göra det äfven för den andra. Så mycket borde man åtminstone öra, att man från sjöfarten borttoge tyngande påagor, helst som de lätt kunna tagas bort. För att nu tala om sjelfva motionen, bevisades — sade tal — möjligheten af borttagandet af afgiften från inrikes sjöfarten af de siffror, motionären i sin reservation anfört, samt bekräftades af K. M:ts beäran att få använda 180,000 rdr af dessa medel ill byggande af krigsfartyg. Men, efter dessa 180,000 rdr komme på tal, ville tal. säga sin mening, nemligen, att de säkerligen skulle röna det öde, att först gå till riksgäldskontoret, der ligga stt eller annat år och derifrån slutligen ingå i statskassan, men måhända aldrig komma att användas till några krigsfartygs byggande. Man hade sagt. att statsutskottets förslag till skrifvelse till K. M:t ämnet vore tillräckligt. Ja, det vore det nog i viss mening, alldenstund på denna skrifvelse ej behöfdes lemnas svar på många herrans år — men härmed vore åtminstone tal. ej belåten. Tal. instämde fördenskull med frih. Silfverschiöld. Det är afskräckande — slöt tal. — att år efter år få nej och nej, på hvarje framställning om lindring, som kommer från sjösidan. Hr Montgomery-Cederhjelm anmärkte den omständigheten, att ganska många nya fyrar begärdes; detta vore en af orsakerna hvarföre tal. ej ansåg det man borde borttaga afgiften ifråga. Upprepade, att han tillstyrkte bifall till utskottets betänkande. Hr Nordst-öm hade funnit hr Wallenbergs anförande intressant, men ansåg, att det ej egentligen hörde hit. Här vore fråga om hr Weerns motion. Man har talat om, att derföre att öfverskott uppstått, den omhandlade afgiften vore för hög. Tal. ville opponera sig emot ett sådant föreställningssätt. Det närvarande öfverskottet berodde på en liflig trafik — men trafiken kan vara ett år så, ett annat år så. Man kan icke säga, att man för närvarande har i Sverge för många båkar och fyrar. Då nya sådana behöfva anläggas, vore skäl att ej borttaga afgiften för dessa inrättningar. Tillstyrkte bifall till utskottets förslag. : Frib. C. A. Raab instämde i utskottets betänkande. — Hr Frisk instämde i frih. Silfverschiölds förslag. Hr Wern bade tyckt sig finna, att åtskilligt yttrats under diskussionen, som ej talaren funnit att hans reservation gifvit anledning till; hänvisade till reservationen. Instämde med frih. Silfverschiöld. Statsrådet v. Ehrenheim erinrade, med anledning af hr Wallenbergs anförande, att tulltaxorna endast gälla för en tid af 5 år, hvarefter förändring i dem kunna vidtagas. Tal fästade uppmärksamheten vid, att kommunala myndigheterna visserligen kunna förändra hamntaxorna, men ej höja, utan blott sänka dem. Tal. trodde, att äfven om man antoge frih. Silfverschiölds förslag vore en utredning af frågan nödvändig, och tal. ansåg, i likhet med hr Montgomery-Cederhjelm, att lång tid ej behöfdes för en dyuk utredning. Er Tornerhjelm opponerade sig emot hr Nordströms påstående, att hr Wallenbergs anförande innehållit saker, som ej hörde till ämnet för diskussionen. Instämde med frih. Silfverschiöld. Hr Wallenberg. Det vore obestridligt, att man af regeringen borde hoppas och förvänta, att den skall anse såsom sin pligt att ej göra hamntaxorna för höga, men då den leronat åt kommunalmyndigheterna äfven att endast sänka dessa taxor, hade den lemnat från sig en rättighet, som ej borde tillkomma nämnda myndigheter. Hamntaxorna omsättas visserligen hvart 5:te år, men vanligtvis utan den minsta revision. Frih. A. C. Raab sade sig tillhöra deras antal, som ville befrämja sjöfarten; denna näringsgren behöfde befrielse från flera onera, som trycka derpå; men om man såge på fiera andra näringsgrenar, till exempel åkerbruket och bergshandteringen, behöfde äfven de att befrämjas. Om man nu går tillväga så, som utskottet föreslagit, trodde talaren, att man skulle uppnå det resultat, man önskade, på ett mera förståndigt sätt, än om man fattade ett positivt beslut. Yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Bennich anmärkte, att vissa delar af af giften i fråga kunde skeppare lätt undandraga sig, Det vore ej skäl att bibehålla en afgift, som ej kunde kontrolleras. Instämde med frih. Silfverschiöld. I Vid anställd votering, med 55 röster mot 53, bi : fölls hr Silfverschiölds framställning. Hr Schartau anmälde reservation. Derefter företogs till behandling statsutskottet: utlåtande n:r 23, angående beräkningen af stats verkets inkomster. Denna behandling försiggick punktvis och gaf ej anledning till någon dis kussion förrän vid nittonde punkten: jernvägstrafik medlen. Grefve C. GQ. Mörner begärde först ordet. Har påminde om, att regeringen i fjor i fråga on jernvägsmedlen byggde på en förhoppning, son dan Hj nnnfolte OK M-4 hade nä föragla