Aftonbladet – 27 februari 1869, sida 3

ig Iländerna. Väl fick författningen i hvart och ett sin säregna prägel, men slägtlikheten gick r aldrig förlorad, och dessutom gifver den eftersms I blifvit oemotsagdt. Möjligheten af en tillyngre norsk historiker, br J. E. Sars. För tio, d hand uppkomna skiljaktigheten anledning till Jännu lärorikare betraktelser, än den ursprungliga öfverensstämmelsen. Kalmarunionen var nej blott en förening af de tre rikena under tjen konung, utan ock ett försök attsammansmälta dem. Öfverenskommelser mellan rikena åvägabragtes, ja till och med gemensamma författningslagar, som djupt ingrepo i den äldre rättsordningen, och hvilkas innehåll bestämdes af de makthafvande i Danmark och Sverge. Det blir derför under denna tidrymd alltjemnt svårare att skilja Norges statsförfattning från de andra unionsrikenas, och detta är ett ytterligare skäl att behandla dem gemensamt för den föregående perioden. Det är genom den gemensamma behandlin-gen af de tre folkgrenarnes historia, Allens anförda verk gjort epok i den nordiska historieskrifningen. Och väsentligen på grund af samma egenskap ha kompetente domare tillerkänt Aschehougs arbete ett betydande värde. Man finner äfven, att behofvet och fördelarne af det förfarande, desse författare iakttagit, mer och mer allmänt inses och behjertas. I det af oss för någon tid sedan omtalade utlåtandet af historiska kommissionen betonas vigten af, att den historiska undervisningen i våra skolor tager synnerlig hänsyn till brödrafolken och sätter deras historia i samband med vårt eget lands. Emellertid har detta uppfattningssätt ej fredsställande, gemensam behandling af Nordens historia bestrides uttryckligen af en tolf år sedan slöt han en förtjenstfull afhandling om Kalmarunionen med en otvetydig politisk-skandinavisk trosbekännelse (se: Norslisk Universitetstidskrift 1857), förklarande att denna unions historia, rätt fattad, ej längre kan gälla såsom afskräckande exempel, utän tvärtom måste lända till uppmuntran och styrka för nutidens skandinaviska rörelser. Men sedermera lärer han he. kommit på andra tankar, och historien får nu rätta sig efter politiken. I ett föredrag i norska studentsamfundet om Den nyere nordiske Helstatspolitik (tryckt i To Foredrag om Skandinavisme og Norskhed, Kristiänia 1867) bar han meddelat den upptäckten, att medan Norges, Sverges och Danmarks. historia skrifvits många gånger, ingen ännu försökt sig på en sammanhängande Nordens historia; häri ser författaren ett slåenden bevis derpå att, med all likhet de nordiska folken emellan, dock det för hvart och ett särskilda vida öfverväger det för dem alla gemensamma; och häri ligger då ett, naturligtvis också slående, bevis för skandinavismens oförnuftighet, — Nvilket skulle bevisäs. Den invändningen att Nordens historia, om än icke redan skrifven, ju möjligen kan komma att skrifvas, undgår ej för:attarens skarpsinne, och afvisas med det kategoriska utslaget, att ett dylikt verk antingen måste bii en blott och bar kompilation utan vetenskaplig enhet, eller ock inskränka sig till att behandla sitt material i en utomordentligt allmän och abstrakt form. Begär man en utförlig, på egna källstudier fotad, vetenskaplig framställning af Nordens historia från äldsta till nuvarande tid, så medgifva vi att det företaget nog torde öfverstiga en mans krafter, och af det skälet väl lärer uteblifva. Men på samma sätt kunde men då ock bevisa omöjligheten att skrifva endera rikets bistoria, ty ännu har ingen orkat med pågon annan sammanhänsd: gande historia om Sverge, Norge eller Danmark, än i form af lärobok, populär läsebok eller handbok. Eller hvad heta de der sammanhängande, framställningarne af de särskilda rikenas många gånger skrifna, historia, hvar finnas de väl, utom i kompilationernäs föraktfullt omtalade klass? Skulle vi sedan, enligt hr Sars föredöme, bygga en politisk teori på denna brist, så kommer den att förkasta den nuvarande riksenheten i hvar och en af de tre nordiska staterna, samt hänvisa oss till en riktigt äkta och grundlig bygdepolitik, som går vida bättre till botten med sakerna, än den antiskandinåvism, som hr Sars förfäktar. Vill man åter ej frånkänna en monografi öfver en del af Nordens historia allt historiskt värde, i samma andedrag då man erkärner ett sådant värde hos arbeten öfver delar af ett särskildt rikes historia, så kan man ej neka att åtskilliga aktningsvärda försök i nordisk historieskrifning verkligen blifvit gjorda. Och det är redan länge man haft den dristigheten att försöka sig i denne . riktoiog. För hundraå år sedan började T. Rothe offentliggöra sitt bekanta arbete om Nordens Fo fatning för og i Lenstiden (Kbohvn 1771—1781) och L. Engelstoft utgaf något senare sin framställning af Qvindekjönnets huwuslige og borgerlige Kaar hos Skandinaverne för Eristendommens Indförelse (1799): Ett par årtionden etteråt behandlade HF. Estrup i sin skrift Om Treldom i Norden (1823) samma ämne som ej längesedan fick en ny utredning i A. E. Eriksens med nörska universitetets guldmedalj belönta afhandling Om Treldom hos Skandinaverne ,. 0. S Vv Allens och Aschehougs verk ha vi nämnt förut. Allt detta är nu visserligen monografier eller framställnivgar af vissa perioder eller vissa förhållanden, och ej tågon sammanhängande Nordens historian, men de ådagalägga icke dess mindre — hvilket här är det väsentliga — det ämnets iöre sarimanhang, som just kräfver den gemensamma behandling af de nordiska rikenas historia, t fi I L t , S s I hvilkens ändamålsenlighet den citerade nor-, ske antiskändinaven velat bestrida. De ärol ej värdelösa kompilationer utan vetenskap-, lig enhet, ej heller utomordentligt allmänt och äbstrakt bhållua frå:ställningar af ämnet. Utom Nordens gränser, der man tyckes ha lättare, än vi sjelfva, att betrakta våra förhållanden fördömsfritt, har män länge baft klart för-sig ätt, likeom Norden är ett nationelt helt med gemensam forntid och solidarisk framtid, är ock den hordiska historien ett sammanhörande helt. Främmande författare kunna ej lära sig skilja åt, hvad paturligen hör tillhopa: behandlingen kan vara bristfällig hos en Möärmier, hos H. Wheaton och A. Chrichtön etter i W. och M. Howitts afhaåndling om litteraturen i