Aftonbladet – 27 februari 1869, sida 2

ndra. Vi önska derför uppriktigt att denna sista if lag skyddade skilnad de olika samhällsklasserna mellan måtte försvinna och adeln ej längre hålla Jå en rättignet, hvilken i sjelfva verket är ett mus. : Uppriktigt sagdt: vi våga icon LOPD2S det. Hvaren sjelfva mötets eller specielt riddarhusets seas ansättniog äro synnerligen egnade att ingifva förhoppningar om ett eftergifvande för tidens kraf: sjelfva valet af ordförande synes dock antyda att et är minoriteten i representatiönsfrågan, som utör adelsmötets nuvarande majoritet. Ått för öf: vigt grefve Henning Hamilton är fullt värdigt platsen af svenska adelns ledare är obestridligt, liksom äfven att han är en man, i hvilken till och med hans ola motståndare med nöje kunna se sin ordförande. Men lika oförbehållsamt som vi medgifva detta, lika bestämdt måste vi proestera mot det i en Stockholmskorrespondens förekommande uttrycket att den stänkröst, som illföll frih. de Geer, föreföll nästan som ironi: Gerna må medgifvas att ironien icke skullö varit mycket blodig, men å andra sidan tro vi ock att inom svenska adeln en man kunde finnas så högsinnad, så folkelig, att han i spetsen för den samma önskade sc den man, som — bortsödt fråd att litet myggsurr för dagen — äoök största de: ien af svenska folket ännu fortfarande helst ser stå i spetsen för dess regering. Men då man vet att korrespondentens signatur O. v. K., som visserligen i mångens tycke döljer den. utmärkta skriftställaren, äfven döljer en af de argaste, om ock oskadligaste af representationsteformens f. d. motståndare, smakar detta försök till iron:serande aågot litet af partihat. Eller är det endast d8 298 nejherrarne af den 7 December 1865, som hafva patent på fosterlandskärlek och ridderliga dygder? Vi tro det icke, men om äfven så vore, skulle vi anse det förmånligast att utbyta dessa ridderliga dygder mot medborgsdygder rätt och slätt, :y vår tid her ej längre behof af ädlingar, men väl af ädla medborgare.