Aftonbladet – 27 februari 1869, sida 2

aler, vore lågad att förokjuta penningar, för nans anläggande mot 5 procent ränta (gera: procent som amortering) samt länets eller ortens af staten sanktionerade garanti. Hr Jeansson an tydde äfven, att kapitalisten, som fästat särdeles afseende vid jernvägsförslaget Kalmar—Lamhult. vore villig att utan räntegaranti antaga affären såvida intressenterna i jernvägsföretaget kunde emna förläggaren någon annan motsvarande förde: aller säkerhet. Derefter började diskussionen, som blef gansks vidlyftig. Flera talare uppträdde, såsom rektor: Törnebladh, lagman Palme, lektor Moqvist, kungl sekreteraren Gethe, lektor Ljunggren, konsistorii wotarien Lagerhamn, doktor Söderbaum, handlanlena Johan Jeansson och D. M. Ljunggrån, m. fl. .f hvilkas yttranden framgick, att de voro varmt mtresserade för saken, ehurt olika åsigter antyd les i flera fall. Samtlige talare syntes emellertid vara ense derom, att bestämmandet af räntegarant och banans riktning från Kalmar till södra stam banan borde lemmas oafgjord, tills grefve Eric Sparres vidtomfattånde motion om ett jernvägsnät i södra och mellersta Srergo blifvit ar riksdager pröfvad, godkänd elier afslagen. Man borde in taga en afvaktande hållning så mycket mera, som stefve Sparres förslag åsyftar, act utan kommuaernas betungande, athjelpa den inom flera orter i riket rådande bristen på jernvägsförbindelser, och : omfattar äfven en dylik förbindelse mellan Kalmar : och södra stambanat, Under diskussionen antyddes såsom en möjlighet, att Kalmarortens intresse kunde blifva tillgoosedt genom att gå en medelväg mellan de båda örslagen om jernbana mellan Kalmar och Wexiötrakten, på det sätt, att den kombinerade Wexiö —Carlskrona—Kalmar-banan finge sin utgreningspunkt betydligt nordligare, än planen utvisade; men man ansåg dock, att frågan om banans riktning borde stå öppen intilldess, om. förberedande underhandlingar inleddes med den af handlanden Jeansson uppgifne kapitalisten, det visade sig om och på hvilka vilkor erforderliga penningar till företaget kunde erhållas. Man syntes emellertid vara enhälligt af den öfvertygelsen, att arbetet, om det kommer i gång, bör verkställas af svenska arbetare och svensk materiel användas. Då meningarne om banans riktning emellanåt tycktes juta åt ett bestämdt uttalande härom, uppmanade ordföranden lugnt de lifliga debattörerna till sam manhållning, ihärdighet och enighet, på det att det önskade resultatet måtte kunna uppnås. Under fortsatt öfverläggning, hvarunder rektor Törnebladh framställde ett af flera andra talare biträdt förslag om utväljande af en komit, som skulle sätta sig i direkt förbindelse med den om: förmälde utländske kapitalisten, sattes af lektor Moqvist i fråga huruvida icke det nu församlade mötet borde uttala sin allmänna och lifliga sympati för tanken i och framgången af grefve Iric Sparres förut omtalade motion, såsom varande både fosterländskt och praktiskt uttänkt. Efter en längre debatt härom blef, på framställning af landssekreteraren lagman Palme, besiutadt, att mötet förklarade sig fästa synnerligt och lifligt intresse vid det å riksdagen af grefve Erik Sparre väckta förslag, att utan kommunernas betungande med särskilda uppoffringar, åstadkomma ett flere3 orter i riket omfattande jernvägsnät, hvilket i sig skulle inbegripa jemväl en jern Å förbindelse mellan Kalmar och södra stambanan, samt att mötet derföre och iovisshet om nämnde förslags utgång, fann sig icke nu kunna besluta någon för framtiden bindande åtgärd utan bör: inskränka sig till att, enligt rektor Törnebladhs förslag utse en komitt för inhemtande af närmare kännedom om de billigaste vilkor, hvarpå aftal om medel till jernvägsanläggningen kunde med utländsk kapitalist uppgöras. Härefter och på framställd proposition, antog mötet följande af rektor Törnebladh formulerade förslag till resolution: Mötet, som anser det högst önskvärdt och af behofvet påkalladt, att en jernvägsförbindelse emellan Kalmar stad och statens södra stambana så snart som möjligt måtte komma till stånd, besluter, med afseende på det anbud, som af utländsk kapitalist blifvit i detta hänseende framstäldt, att utse en af fem personer bestående komite hvilken skall ega att sätta sig i förbindelse med förenämnde kapitalist för att inhemta underrättelse om de billigaste vilkor, på hvilka en dyli Kalmar-ortens intressen fuilt tillgodoseende jernvägsanläggning, vare, sig i sjelfständig riktning .leller såsom en af Kalmer och annan kuststad kombinerad bana, kan åstadkommas, äfvensom att, i den mån omständigheterna sådant föranleda, med vederbörande i annat samhälle meddela sig beträffande bästa sättet och med medlen för ifråga I varande jernvägsföretags utförande, dock utan rättighet för komitön att afsluta något aftal eller i ingå i någon öfverenkommelse i saken. Börande, I sedan komiten fullgjort sitt; uppdrag, i Kalmar eller annan lämplig ort nytt möte i frågan hållas, Jå komiten bar att redogöra för resultaten af.dess verksamhet. Till ledamöter i denna komite utsåg mötet: rektor Törnebladh, provincialläkaren doktor Söderbaum, konsuln Carl Hasselquist, handlanden Johan Jeansson och possessionaten L. Nilsson å Ulfs; borg, hvilka alla åtogo sig uppdraget. ; Slutligen anse vi oss böra upplysa, säger tidningen Kalmar, att den tyska privatman, som erbjudit kapital till anläggning af en jernväg mellan Kalmar och Södra stambanan, hade förut blifvit vidtalad af någon person i Carlskrona att intressera sig för Carlskrona-boarnes jernvässförslag: men då han blef underrättad, det man i Kalmar äfven lifligt intresserade sig för en jernvägsförbindelse, imhemtade han genom brefvexling med hr Jeansson, som för andra affärer står i förbindelse med ett större handelshus i Stettin, hvilket varit medlare, kännedom om de särskilda förslagen och förklarade att han fästade synnerligt afseende vid förslaget Kalmar—Lambhult. Opinionsyttringen för grefve Sparres, jernvägsmotion geromdrefs, ehuru ordföranden, äfvenså i I början lagman Palme, hyste betänkligheter. Den af lektor Moquist först vid det offentliga mötet föreslagna opinionsyttringen för nämnda motion rönte ifrigt motständ isynnerhet af en del talare, som vid en enskild sammankomst af 18 personer förberedt de öfriga vid det allmänva mötet fatta de besluten. lonne prifatman, som disponerade betydliga kopi E ata få UIPROTRTADRETNST ÅT