Aftonbladet – 24 februari 1869, sida 3

on I piskan och inbilla oss att det är den olymI piskes blixt. Värst af allt — tråkiga äro vi, högst infamt tråkiga. Svara för dig sjelf, bror Hilarius, säga id kamraterna kanske; om du är tråkig, ben. I höfver du icke tro att det smittar oss andra. ft Nej, -goda vänner, jag smittar er visst icke, YIty Di äro redan förut alltför farligt angripna af sjukdomen; och jag är icke en bit bättre je Jän ni. Tro mig! Stockholms-Posten, som ri kanske icke är mycket tråkigare än vi andra a I tillsammantagna, har mycket rätt, då den säger att Hilarius, om han representerar någon slags humor, mest lutar åt den dystrax, En är dyster, en annan är flack och simpel, Jen tredje krystar fram sina inbillade qvickI heter; så att det knakar i hans arma leka— men. Sådana äro vi, ett vackert sällskap! JI Var Orvar Odd någonsin tråkig? Aldrig! Det var icke möjligt för honom att-vara tråkig, och derför var han causeur, den ende causeoren, som skref på svenska språket. , Inga Krönikorp, Stockholmssqvallers, Omt nibusar,, Stockholmsbref och annat Snack : gå upp mot Aftonbladets gamla memoirer i öfver den förflutna veckan, Och allt annat sedan, som han skref! Ni har, hr redaktör, redan tecknat och låtit Orvar Odd sjelf teckna sig i eder tidning. Min afsigt kan således icke vara att försöka mig på någon efterteckning, men jag tillåter mig göra em FR Mg Ibland de skrifter och olika tidningar, hvilka ni uppräknat som utgående från den oefterhärmlige causeurens hand, har pi glömt ett litet blad, som dock väl förtjenar sin plats. Det kallas Ilustreradt Konversationsblad och utkom:i tretton nummer, lett olyckligt antal, anmärkte Orvar Odd I sjelf, under början af år 1859, : I De olyckliga tretton voro dock visst icke I olyckliga till sitt innehåll. .Jag-är nog lyckIlig att ega dessa olycksbarn; qvicka, älskvärda, något yra, till och med stundom uppsluppna; men alltid med otvetydiga tecken att vara af god familj, och jag vill ej skiljas från dem för allt det smör-som finnesi Småland,, äfven om detta skulle finnas i betydhgb större qvantiteter, än hvad väl iår lär vara fallet. Men tillåt mig att presentera en liten profbit, som visst icke är den absolut bästa af de många godbitarne, men bar sin märkvärdighet, blana annat, deruti att den är skrifven för jemnpt bo år sedan i dag. Jag erinrar mig mycket väl med hvilken förtjusning jag den tiden läste Orvar Odds Konversationsblad, och när jag nu åter bläddrar i bladen läser jag ännu m samma intresse, Gamla minnen dyka uppi minnen som tala om en vänskap, af hvilken jag känner mig djupt smickrad och hvars erinran alltid lyser så strålande för mig från ungdomens dagar. Ursäkta uttrycken för de personliga känslorna, hr redaktör! Jag rär ej för att de kommo med. Ni erinrar er, att -man i dessa dagar för tio år sedan stod i spänd väntan, huruvida Frankrike och Italien skulle börja krig med Osterrike eller icke. Man afvaktade med stor otålighet hvarje budskap från Paris. Ryktena voro många och olikartade. Ibland annat berättades, att -baron Hibner, österrikiska sändebudet i Paris, sålt sitt ekipage. Detta rykte gaf Orvar Odd anledning till följande artikel i hans Konversationsblad: Ar alla de krigiska märken och symptomer, som de. sista dagarne erbjudit, — och de hafva icke varit få, — är det elt, som företrädesvis förtjenar att annoteras i ögonblickets krönika. ; : När en främmande gesandt säljer sina hästar, är det klart att han står på vippen att resa sin väg. Ty en gesandt åker icke i hyrvagn. ; Det händer att han gör det; riktigt. Mein då är han sändebud från någon sydamerisansk duodesrepublik eller från något tyskt furstendöme, in 32:0. Han kan också vara det från Österrike och dock åka i hyrdt ekipasch; inen då åker han incognito. År han leremot Wienhofvets representant i Paris och begifver sig, icke i mörkningen ut till: någon liten intressant artist vid Rue de la Paix, utan upp till Tuilerierna eller till grefve Walewski, då åker han i egen vagn med gena hästar och egen kusk och eget. vapen oå vagnsdörren. Detta-är å la rigueur diplomatique. : Säljer ban nu sina hästar (och detta synes. rara positivt bekräftadt genom de senaste sorrespondenserna. från Paris), då — kan det, som sagdt, ej vara tvifvel underkastadt, att; jan också inom ganska kort lemnar den ranska hufvudstaden. Och detta trots det officiella faktum, att än häromdagen syntes inbegripen med kejar Napoleon i ett rätt gemytligt samtal, rots det att han vid balen i Hötel de Ville ansade med prinsessan Mathilde. Att han fyttrar sina hästar, betyder i högre politiskt fseende mera, än allt detta; det är afgöande. N Ater! reser han från Paris, då är det krig. Ivem tviflår derpå? . Men — det är kåänske icke alla sina häjar han säljer? Jo, det är precist detta han gör. Han har aldrig haft på stall mer än sju. re af dessa. äro ridhästar. Man känner etta mycket noga. Le Memorial diplomaque, sony är ett af epokens skarpsinnigaste olitiska blad, har längesedan öfvertygat sig Prom, på stalletn, för att vara viss på sin .k för alla eventualiteter. ; Nåväl! Ridhästarna har han redan sålt r fjorton dar sedan. De två apelkastade igushästarne sålde han ytterligare i lördags. Rest: två mörkbruna. Men äfven dessa voro så godt som sålda d sista postens afgång. Det stod blott på 0 francs mellan baronen och hans spekunt, Det kan alltså verkligen i detta ögonblick gas för afgjordt, att sålda äro de alla sju. ch då äro vi på sätt och vis sålda med allemman. Men — om baronen har sålt sina hästar, tt — för att köpa andra igen, och bättre! Det — det är en invändning, som vi resktera. Ja, då — i sådant fall — om det ulie bekräfta sig, då äro vi räddade alemman och då blir det fan ock icke något even: at ee SNRrriRURR FE lte rt GRAMS nn efORAD KAR SKK SNS Men hvilken sangvinisk: illusio SE JE ER SKP BE NANSEN ET TUNG PENNAN