Aftonbladet – 22 februari 1869, sida 3

frit follt så lycklig om än de stora ensem Il blerna vittna om utmärkt formvälde och i all , mänhet mycken kombinationsförmåga. Moti verna äro här deremot temligen betydelse arma eller blitva de genom för många upp repningar något enformiga; 1 första akten final kommer den populära men ej synnerligen originella melodien väl ofta tillbaka, oci ett misstag är det onekligen att kompositören låtit samma motiv åter höras äfven sista aktens slutscen, ty situation likason stämning äro här alldeles olika, och den omsideribetryggade sällhetens jubel borde ej hafvå uttryckts på samma sätt som hoppets och aningens orofyilda fröjdbetygelser. Afven den andra större ensemblescenen i tredje akIten torde melodien hafva anslagit mer om den mindre gifmildt reproducerats. Deremof är andra aktens sextett att räkna bland operans glansnummer, och likaså den kort förutgående, obeskrifligt täcka och graciösa, lyckönskvingssången åt bruden. Orkestern är utan att någonsin öfverskrida sin befogenhet genom hela operan rik och tilifyllest. Arbetets stränga dramatiska sammanhang och fortgång har blott gifvit rum åt ett enda hors doeuvre, nemligen duon mellan donna Manuela och Fra Lorenzo, hvari de hylla den gamla, goda tiden, ett nummer hvars hjertlighet och humor emellertid gör det till särskildt föremål för åhörarnes intresse, helst det af fröken Agnes Jacobson och hr Uddman präktigt återgifves. I titelrollen bar hr Arlberg skördat rättmätigt, entusiastiskt bifall. Ehuru operans framgång helt visst skulle hafva befrämjats deraf, att ett mera framstående tenorp: deri kunnat inrymmas, förtjenar kompo llt erkännande derför att Riccardos roll s för baryton, då gitarrerons hopplösa kärlek, den förställning, som senare utgör vilkoret för hans lycka, jemte oro, förtviflan och försakelse, som vidare böra tolkas i hans toner, göra partiet hufvudsakligen mörkt, om än ett och annat ljusare moment förekommer deri. Hr Arlbergs lösning af den mycket fordrande uppgiften är lika genialisk som relgjuten. Från första akten till den sista förstår han att väcka och fasthålla åhörarnes uppmärksamhet; hållning och mimik täfla med förd ag och röstbehandling om priset i det konstverk han här utdanat. Vid sidan af Riccardo framstår don Annibals personlighet, i sång som aktion kraftfullt tecknad af hr Willman, med fördubblad etfekt. Leonoras parti, särdeles konseqvent asom karaktersteckning, är rikt på vokala r, hvilka det blott torde vara stämma beskärdt att kunna framhålla få ett så gläns nde sätt som nu kowmer dem till godo. I andra akten eger rollen dramatiskt innehåll, och vittnar då om mycken omsorg hos den utmärkta konstnärinnan. Styckets intrigbjelte, Avdrea Moreto, ar med rätta gjorts till en talroll med blott dre betydande mu iska ingredienser. en i detta parti framstår hr Lundbergh asom god skådespelare. Vi önska operan all möjlig lycka och äro förvissade att den i alla händelser eger och skall ega en icke ringa betydelse för värinhemska dramatiska musikliteratur. Såsom en prydnad för denoa och för scenen har den redan vunnit allmänt erkävnande. Signora Sorandi blef, vid sitt återuppträdande åk. operan sistl. torsdag i titelrollen al Verdis La Troviata, på ett verkligen festlist sätt välkomnad at publiken, som med blomsterrega och de lifiigaste bifallsyttiingar erkände sin tacksamhetsskuld för de många stunder af riklig konstnjutving, den intagande artisten under sistförflutna speiår skänkt Stockholms musikaliska allmänhet. Så mycket mera gladde oss detta erkännande, som vi ofvanpå de uttryck af svindlande törtjusning, hkvarmed signorans talanger till en Lörjan hyllades, tyckt oss förmärka en viss reaktion, som, i sitt underskattande ar dem, kom rättvisan änvu mindre nära än gen föregaende motsatta öfverdriften. Utan att par preförence vilja kalla signora Sorandi den sydiändska näktergalen eller obetingadt anse henne ötverlägsen samtliga de exemplar af detta förtrollande species, som under senare tid gästat vårt samhälle, finna vi nu såsom alltid att hela hennes uppträdande bär gracens prägel och att hennes Violetta uppenburar en förening af hjertlighet och elegans, som sällan påträffas. Nu, såsom vid sitt allra första försök å vår lyriska scen, var hon med afse nde på intonationen ej fulit väl disponerad. Hr Awmbrosis Alfredo vittnade om i sanning förvånande framsteg såväl i tekniskt som i dramatiskt hänseende, och j tillåter oss ej längre ett tvifvelsmål derom, att denne sångare genom välvillig vägledning och uppmuntran en gång kan blitva scenen till väsentlig nytta och heder. Operan, som utan gensägelse är att räkna bland Verdis bästa arbeten, framstår nu, helst äfven de obetydligaste partier gifvas af artister med förtjenst och erfarenhet, i hög grad till sin fördel, om vi undantaga detta atalande med tungomal, som snarare erinrar om tornbyggnaden än om andaus meddelelse. I tredje aktens sköna final saknar man mycket signora Cari, hvars herrliga stämma i rikt mått befrämjade ett djupt och helt intryck af detta praktnummer. (PERPELETA SATA Wärhulta-målet. E