Aftonbladet – 22 februari 1869, sida 2

boende i huset JA 6 vid Ålandsgatan. S C. G. Oxehufvad, enligt uppdrag. STOCKHOLM gen 22 Febr. Utvandringsfrågan. I Utvandringsfrågan är ej, såsom mången lärer föreställa sig, en ny fråga i vårt land: det är ej först under sista årtiondet, eller de par sista, hon väckt statsmannens oe samhet och fosterlandsvännens beskymmer; hon är i sjelfva verket mer än sekelgammal. Medan den starka folkökningen efter allmänna freden 1815 antogs gitva stöd åt den af Th. Rob. Mälthus (t 1834) vid århundradets början framställda, ryktbara teori — att befolkningen här en gifven tendens att växa i geometrisk, men försörjningsutvägarne i blott aritmetisk progression — och framkallade lifliga farhågor för en icke fjerran framtid, då öfverbefolkning skulle förete eit fruktansvärdt problem, hvars lösving endast af mångfaldig nöds hårdt reagerande hand vore att vänta; — var det deremot folkbrist, man för hundra år sedan fruktade, och raskare folkökning man önskade utfinna medel att främja. Redan i sammandraget af folkmängdsuppgifterna för svenska tabellverkets första år (1749) uttalades den åsigt, att folkbristen till stor del hade sin grund i utvandringar från riket, och att åtgärder .deremot vore af behofvet högt påkallade. Första försöket att beräkna utvandrarnes antal gjordes i tabellkommissionens riksdagsberättelse 1761, hvilken angifver medeltalet för de tre åren 1755—T1757 till omkring 8000 — ett belopp, som temligen närmar sig den högsta siffra, hvilken hittills offentliggjorda officiella uppgifter anföra fir något år af de tvenne sista tiotalen! Beräknad efter samma skala för 1752—1754, antogs utvandringen på sex år ha beröfvat riket 48,000 personer. Berättelsen uppskattar den landet härigenom tillfogade förlust till sextiotre tunnor guld: orsakerna vill den finna i felaktiga hushålls-, politi-, kameraloch justitieförfattningar. Första frukten af detta allarmrop blef en förordning, följande år, om dem som olofligen och hemligen begifva sig ur riket under främmande herskaper, stadgande förbud för utrikes resa utan vederbörligt pass, vid äfventyr af; bland annat; arfsrätts förlust, derest den hemligen afvikne ej inom ett år, den behörigen förpassade ej inom tre år till riket återkomme. Vidare utsatte vetenskapsakademien 1763 till prisämne: Hvad kan vara orsaken att sådan myckenhet svenskt folk årligen flyttar utur landet, och genom hvilka författningår kan det bäst förekommas? Intet af de många svaren lärer ha ifrågasätt utflyttningarnas antagna stora belopp. Emellertid företog Wargentin, som väl hyst något tvifvel om beräktingarnas riktighet, år 1780 en granskning af tabellverket allt från början, för att närmare utröna, hur med utvandringen sig förhölle. De felaktigheter, han uppdagade, voro ganska betydliga: verkliga bristen i det af tabellerna angifna nativitetsöfverskottet reducerades under. hans händer till ett meddeltal af högst niohundra ersoner om året öch visades kunna och böra änföras till andra orsaker, än utvandring. Härefter vände sig bladet, och år 1798 förklarade tabellkommissionen antagandet om stora utvandringar från Sverge för en inbillning, härflytande dels från felaktigheter i folkmängdstabelletnd, dels från öfverdrifna berättelser af resande svenskar, som t. ex. i London sett flef hundra landsmän och då utan vidare slutit, att hela England vore lika follt af svenskar; medan i sjelfva verket de i hufvudstaden bosatte, hvilkas invandring skett under kanske 40 till 50 år, vore nästan .de ende svenskarne i hela landet. Det dröjde nu ett halft århundrade, innan utvandringen ådrog sig synnerlig uppmärksamhet, eller någon åtgärd vidtogs, för att vinna någorlunda säker kännedom om utvandringens belopp. Ty, väl hade tabelltormulären äfven sin rubrik för: utflyttade, men att der meddelade uppgifters tillförlitlighet var långt ifrån tillfredsställande, kan man se deraf, att enligt tabellerna under de fem åren 1851— 1855 blott 7000 personer skulle utvandrat, medan den år 1856 vidtagna undersökningen visade, att utvandringssiffran för de nämnda åren uppgick till 12,744. Då emellertid på femtiotalet betydliga utflyttningar från riket voro satta utom allt tvifvel, fann tabellkommissionsn nödigt att om deras belopp förskaffa sig tillförlitlig kännedom och anhöll genom cirkulär till landshöfdingeembetena 1856 om förteckningar öfver de svenska undersåter, som åren 1851— 1853 emigrerat. Dessa på passjournalerna grundade förteckningar företedde följande siffror: år 1851: 1,102, 1852: 3,314,. 1853: 2,998, 1854: 4,243, 1855: 1,087, eller summa för de fem åren, såsom nyss nämndes, 12,744. De två nästföljande åren visa åter någon stigning — 1856: 1,130, 1857: 1,831 — men NR gr tre sista år förete åter en högst betydlig minskning: 1858: 571, 1859: 276, 1860: 348; summa, för de fem åren, 4,156. Från och med år 1861 har emigrationen åter växt med hvarje år: 1861: 2.286, 1862: 2,535, 1863: 3,132, 1864: 5,172, 1865: 6,691; summa, för de fem åren, 19,816. År 1866 utvandrade 7,206 och 1867: 9,334. Aren 1851— 1867 skulle sålunda ha utvandrat 53,256 persöner. Utvandringssiffran för år 1868 har man, som bekant, gissningsvis velat uppskatta till omkring tredjedelen eller till och med tre femtedelar af hela antalet för de föregående sjutton åren, och att emigrationen detta år tecknar sig till att blifva större än någonsin förut, är. ej mindre kändt. Utvandringen har sålunda numera nått ett så betydande omfång, och åtskilliga dermed förknippade omständigheter företett en så sorglig tafla, att det är ganska förklarligt, att å innevarande riksdag icke minre än sj tioner. vidkommande denna an