Aftonbladet – 20 februari 1869, sida 3

LITTERATUR TIDNING. Innehåll, Tre öfversättningar. — Feuk, Lärobok i svensk rättskrifning för folkskolor: — Sch warz, Grunddragen af kristna relgionsläran. — Ekholm, Krigskonstens historia. — Lassen, Norske Stamtavler. — Lundberg, Beskrifnii fver husdjurens sjukdomar. Liueraturoch konstnotiser. Tre öfversättningar. Fiskörflickan af Björnstjerne Björnson. Öfversättning. — Den nyeste Theologies Historie i kort Frem: stilling af Dr Karl Schwarz, overs. efter Originalens Tredio Oplag — Kajus Ballustius Krispus Katilinariske Sammensvirgelse og Jugurthinske Krig, paa Dansk ved L. Ove Kj:or. ; Sammanställningen af tre så olika arbeten, en norsk novell från i fjor, ett tyskt teologiskt verk från femtiotalet, en romersk auktor från gränstidehvarfvet mellan republiken och kejsardömet, kan möjligen synas alltför odtycklig, då gemensamheten mellan de föreliggande verken endast är den, att de här framträda i öfversättning. Men de erbjuda en tjenlig utgångspunkt för några anmärkningar rörande öfversättningarnes betydelse för den nordiska litteraturen och bokmarknaden — anmärkningar, som angå dels öfverittningar de nordiska munarterna emellan, dels öfversättningar till nordiskt språk från något af de stora kulturspråken, dels slutligen öfyersättningar från den klassiska litteraturen. De anspråk, som åtskilliga, isynnerhet ånonyma eller psevdonyma, öfversättare hos oss. finna lämpligt att ställa på sig sjelfva, äro så ytterst blygsamma, att de just derigenom förleda till företag, som vittna om motsatsen af nämnda egenskap. De inskränka sig ofta till förmågan att med den första bästa ordboks och en mer eller mindre träffker gissnings kombinerade hjelp någorlunda förstå hufvudinnehållet af ett arbete på främmande språk. Deremöt, förmågan att korrekt och smakfullt i skrift behandla sitt eget tungomål, den tyckes man anse — vi veta ej, hvilketdera — antingen onödig eller också för en medfödd egenskap hos hvar och en som lärt sig doppa en penna och på papperet forma en bokstaf. Någon tanke på, att den författares särskilda egendomlighet, som är utsedd till offer, hans stil, hans språkton skola bevaras — låt oss ej tala derom! Emellertid är detta öfversätteri-handtverket ej så farligt för den allmänna säkerheten, så länge det utöfvaspå arbeten, hvilkas yttre form är bildad af den alldagligen brukade delen af språkmaterialet och företer idel gamla bekanta vändningar — t. ex. en jemn bistorisk framställning, utan anspråk på, stilv i högre mening, en vanlig prosaisk beskrifning 0. s. Vv. Svårare blir det, så snart nan rör vid en stil, på hvilken fantasien sätt mera inflytande, hvilken ej är abstrakt;