Aftonbladet – 20 februari 1869, sida 3

Krönika. När klockan slog sju på morgonen sist -Ilidne onsdag vandrade jag nedåt norra jern I banans station, för -att resa till ungdomen stad, Det. var studentsången som lockad I mig och mången annan att krypainien kal I kupg, der två och:en half timma förvandla ull en evighet, om man inte råkar i god I sällskap. Den blå och gula flaggan svajade öfve stationshuset, och i förstugan stod chefer för statens jernvägar i full uniform, hvilke antydde att dagen var högtidlig. Snart anlände konungen, kronprinsen af Danmark danska ministern m. fl, och när de tagi pls på tåget-ropade lokomotivet: pfvi! och örjade sitt arbete under ett pustande, som låter mig. misstänka att det frde en aning om hvilka vigtiga personer det släpade framåt. z För att gifva de resande tillfälle att rätt betrakta de fula trakter, der jernvägenlöper fram, har man tagit för princip, att till färden anslå dubbelt så lång tid som skulle behöfvas om man lät den frustande ånghästen sträcka ut i traf, men pu skulle det gå i lunk, bara för att visa att man i vårt land hyllade sakta-framåtskridandets-principen. Men se hvilka folksamlingar vid stationerpa! En officiel korrespondent skulle säga, att högtidsklädda skaror strömmat till från alla håll, för att få se en skymt af landets fader, men jag vill hålla mig vid sanningen och säga; att skarorna bestodo af nyfikna qvinnor--och barn, som sprungit ifrån sina morgonsysslor; för att se på ståten. Men, stackars menniskor, de bletvo bedragna i sin väntan, ty så litet af det imposanta var med på lärden, att en vanlig passagerare helsades som prins derför att han var klädd i tulubb, under det att den verklige prinsen obemärkt hemtade frisk luft vid stationerna. Vid ankomsten till Upsala var åtminstone hälften af stadens invånare nere vid jernvägen, för att taga emot de höga gästerna. Inne på stationen hvimlade det af professo rer med kalottbeprydda hufvuden och officerare i glänsande uniformer. Hela den stora platsen utantör stationshuset var fullpackad af åskådare, och nedanför stora trappan till portalen svajade studentkårens fanor. Ur svenska hjertans djup sjöngo studenterna, och de furstliga pe sönerova stanpade på trappan, för att lyssna till segrarne i den ryktbara internationella täflingsstriden. Lycka var att studentkonserten på Gillesalen icke var annonserad i Stockholmstidningarne, ty då skulle helt säkert en stor publik från hufvudstaden ha rest förgäfves, emedan alla biljetterna såldes ut på en timma i Upsala. Inträdesafgiften var be till 1 rdr 50 öre; men det var ett fel, tysalen skulle—ha blifvit fylld om också biljetten kostat 5 rdr. Jag hörde flera af publiken försäkra, aft de gerna gifvit en riksdaler för konungen, en dito för: prinsen, en för studentsången, en för Södermans aBondbröllop och en för smålänningarne. Anblicken af den fullsatta salongen var lysande. Kanske ni får se den som illustration i Ny Illustrerad Tidniog, ty jag upptäckte en af denna tidnings tecknare i salen, sysselsatt att med-pennan fästa bilden i sin portfölj. Första aldelningen af programmet upptog sånger af Wennerberg, Kröier, Hansen och Kjerulf. Den: andra afdelningen bestod af. Aug. Södermans nya komposition, Ett Bondbröllop, som kompositören tillegnat Upsala student-sångförenving. Efter en studentkonsert i Upsala kan man aldrig tala om stormande applåder, en hänförd publik eller något: dylikt, ty ett gammalt bruk förbjuder. hänryckningea att gifva!