Aftonbladet – 20 februari 1869, sida 2

ket — en man. Han hade varit den bästa, mildaste, dygdigaste qvinna, och just derför skulle han ha gjort mig olycklig, om jag hade tagit. honom till man. Det har mer än en gång händt mig, att mån låtit mig förstå att jag.är, alltför bestämd för att vara en flicka. Afven lifsräddarinnans långa moralpredikan gick utpå att det fattas mig qvinlig skygghet och tillbakadragenhet, Om detta vore sannt, så låge skulden hos mina öden, hvilka tidigt ställt mig på egna fötter och hänvisat mig till mig sjelf. Den, hvilken lifvet kommer smekande till mötes, må väl äfven låta det komma till sig. Den åter, som måste bjuda det pannan, får icke med den smula gudsförtröstan och sjelfförtroende, som bor i hönom, krypa bakom berget. Men om jag verk-ligen sjelf behöfde ett intyg om att jag icke har något oqvivligt trotsigt, någonting karlavulet i min karakter, så skulle jag finna det uti min motvilja för qvinligå män, som behöfva en fru till sitt stöd, -och mot de fruar, som endast äro lyckliga då de beherrska en man, (Forts. följer.)