Aftonbladet – 17 februari 1869, sida 3

Paris i våra dagar. (Bref till Aftonbladet.) XX. Jag har besökt madame Lefebvre, hvilken jag fann vid hennes pot av feu uti ett kök, som skulle hafva förskräckt hvarje svensk husmoder, icke genom brist i snygghet, ty madame Lefebvre är en proper qvinna, men genom sina utomordentligt små dimensioner. Detta kök är endast sju qvarter på längden och ungefär en svensk aln bredt. Det är således knappt så stor plats der, att en person kan ställa sig framför spiseln, och likväl säger madame Lefebvre att hon är lycklig öfver att hafva ett sådant kök. Innan hon flyttade till denna lägenhet, kokade hon i en portativ lerspisel, som flyttades från rummet ut i förstugan, när tillfälle dertill gafs. Madame Lefebvre bor för närvarande uti en s. k. arbetarebostad i en aflägsen trakt af Paris. Det är icke en sådan der hemtreflig bostad, som de bekanta modellbhusen i Mählhausen, om hvilka jag läst så mycket berömligt och som jag väl skall skaffa mig tillfälle att se, innan jag lemnar Frankrike för alltid. Arbetarebostäderna i Paris äro fyraoch femvåningshus med fyra hushållslägenheter i hvarje våning, förskräckliga kaserner, tycker jag. Men madame Lefebvre säger, att dessa bostäder äro väsentligt bättre, än hvad man hittills i den vägen kunnat åstadkomma, och så hafva de den fördelen att ligga i sjelfva Paris. Madame Lefebvre har visserligen ganska lång väg att tillryggalägga, när hon skall begifva sig till sina kunder, men det vore ännu mycket värre, tröstar hon sig, om hon nödgats att flytta utanför befästningarne, hvilket så många arbetarefamiljes måste underkasta sig för attkunna bo något billigare. Under mina lyckliga dagar, säger den förträffliga qvinnan, då min man och jag arbetade för våra barn, bodde vi utanför octroi-muren, men det är nu öfver tio år sedan och då var gränsen för Paris icke der den nu är. Vi hade en liten nätt lägenhet i Batignolles och lefde mycket billigare än de som nu bo der, ty lifsmedlen betalade då icke octroi i Batignolles. Den stadsdelen låg utanför octroi-muren. Nu får man betala lika dyrt för sina matsmulor i Batignolles, på Montmartre, i Belleville, i Petit-Montrouge, Grenelle och alla de andra förstäderna, som i det gamla Paris, ty octroi skall nu erläggas redan vid befästningarne. Vill man nu lefva billigare, måste man flytta till Clichy, Saint-Ouen. eller ända till Boulogne-Sur-Bois, men det är en känd sak, ty tid är också dyr, och för att kunna lefva måste arbetarne naturligtvis begifva sig till de stora verkstäderna och magasinerna, som ligga långt inuti sjelfva Paris. De måste der hemta sitt arbete och bära det igen, när det är färdigt. Det blifver alltid en förlust i tid, och icke orkar man heller arbeta så friskt, när man gått sig trött under kanske flera timmar. Det var derför en förträfflig sak, att man ändtligen kom på den iden, att bygga bostäder för fattigt folk åtminstone innanför befästningarne och att dessa bostäder kunna hållas i temligen godt pris. Om vi också få betala lifsmedlen dyrt, så hafva vi, tycker jag, en ersättning derför i en god bostad för hygglig hyra och som ej är alltför aflägsen. fter hvad jag af sakkunniga personer kunnat inhemta, har frågan om arbetarebostäder länge utgjort föremål för såväl enskilda menniskovänners, som regeringens uppmärksamhet, utan att man dock ännu kommit till något tillfredsställande resultat. Det ir svårt att förstå, hvarför icke sådana bostäder, som i Milhausen, kunde vinna kredit ifven i Paris. Anktövriteterna hafva här