Aftonbladet – 17 februari 1869, sida 2

kar upptagna, utom en enda, hvarest satt en mycket blek och sorgsen ung man, som dagligen föres och halft ledes af sin betjent till den soligaste delen af vinteranläggningen, och sedan ständigt sitter med fötterna djupt begrafna i en dyrbar fotpåse. af pelsverk. Damerna, som sutto pladdrande och stickande under löfsalarne, hade endast behöft maka åt sig en smula, för att det skulle kunnat bli plats åt min tunna person, hvars krinolin ännu aldrig besvärat någon menniska; men jag såg tydligt, att de föresatte ig att riktigt sätta mig i förlägenhet. Ack, huru genomelaka, huru stygga, kalla och omenskliga kunna vi se ut, då vi sammansvärja oss om att visa ett stackars menniskobarn att vi icke älska det! Jag riktigt sände mig förskräckt för dessa stenmasker ned spända ögonbryn och hopknipta läppar. Jag skulle också verkligen helst gått min väg; men jag skämdes att vara och visa nig feg, betedde mig tvärtom som om jag cke det ringaste tänkte på deras fiendtliga niner samt slog mig helt lugnt ned på den änk, der den sjuke satt; det var dock ännu lltjemnt rum oss emellan, till och med för ru grefvinnans: vida rob. Jag fördjupa e nig i min bok, och ehuru jag icke ett enda gonblick såg upp, visste jag dock ganska äl med hvilka ögon man betraktade mig ch hade kunnat nedskrifva de kärleksfulla nmärkningar, som hviskades inne i löfsaarne. Den sjuke rörde sig knappast och ndast suckade då och då med en djup, lycklig ton. Det gjorde mig riktigt ondt m honom. Han tyckes vara en af de sjuaste här och tyngst känna sina plågor. Vik måste. han visst äfven vara; jag har ett en vacker ring på hans finger. (Forts.)