Aftonbladet – 17 februari 1869, sida 2

Dagens Nyheter är litet misslynt deröfver, att vi i bladet för i går infört en reklamation af grefve Erik Sparre med afseende på hans uttalanden vid ett nyligen af riksdagsmän hållet enskildt jernvägsmöte. Vår kollega erinrar 0ss dervid bland annat om det vid publicistmötet fattade beslutet, att genmälen riktade mot en artikel i annan tidning först böra införas, sedan insändaren hänvisats till den ifrågavarande tidningen och plats der blifvit vägrad. Det skenbart riktiga i denna anmärkning föranleder oss att med några ord belysa det verkliga förhållandet. Om grefve Sparre velat i vårt blad ha infördt ett genmäle emot eller ett beriktigande vid en artikel, som endast stått att läsa i Dagens Nyheter, så hade vi genast, i öfverensstämmelse med det Stnförmälda beslutet, hänvisat honom till redaktionen af nämnde blad och först om och sedan han der erhållit ett afvisande svar, tagit genmälet i skärskådande, för att se till, huruvida vi kunde meddela detsamma. Men nu var förhållandet det, att Aftonbladet utan reservation hade aftryckt, sålunda helt och hållet adopterat Dagens Nyheters uppsats, hvilken derföre ur hvarje slags ansvarighetssynpunkt var att betrakta sasom Aftonbladets och mot hvilken sålunda genmälen med fullt fog kunde direkte sändas till Aftonbladets redaktion. Och hvad nu angår faktiska beriktiganden och genmälen från personer, som anse sig genom ett eller annat tidningsmeddelande ha blifvit på något sätt förorättade eller framställda i oriktig dager, så hysa vi den åsigten, att hvarje hederlig tidningsredaktion kam och bör visa den största liberalitet och att det i sådant fall är bättre att göra för mycket än för litet. Vår publicistiska ställning gör oss icke nog ensidiga, att vi icke dela den rättänkande allmänhetens uppfattning, att pressen kan bli farlig och förhatlig; om icke der såsom eljest inom samhället den grundsatsen är gällande, att den som anfalles, har rätt att med lofliga medel försvara sig. Hvad ordalagen i grefve Sparres genmäle angår, så skulle vi för vår del önskat dem annorlunda, och om vi haft tillfälle att personligt utbyta tankar derom med grefve: S., så skulle vi sagt honom att det vore bäst i hans eget och den saks intresse han förfäktar, om han i den allmänna diskussionen ville bortlägga denna ton af passionerad ovilja och ytterligt stegrad hätskhet, med hvilken han stundom far fram mot dem, hvilka han för ögonblicket betraktar som motståndare, en ton som — må han ursäkta oss, att vi säga det helt uppriktigt och utan skymt at bitterhet — är långt mera beslägtad med den ton som råder inom den sämsta delen af pressen, än han föreställer sig. Hade det insända gepmälet varit anonymt; så skulle det utan tvifvel till följd af denna hätska ton blifvit kastadt i korgen. Men ehuru vi hysa den åsigten, att det för tryckfrihetens rätta bruk och till förekommande af en oändlig mängd missbruk och tryckfrihetsprocesser å ena sidan samt trassel, spioneri och osäkerhet å den andra är oundgängligt nödvändigt att en enda person, nemligen hufvudredaktören, är ensam juridiskt ansvarig för allt hvad som i en tidning inflyter, så tro vi dock, att om en känd politisk person. tecknar sitt namn under en uppsats, hvilken han vill ha införd såsom beriktigande, så ikläder han sig sjelf det moraliska ansvaret för den ton, i hvilken denna uppsats är affattad.