Aftonbladet – 17 februari 1869, sida 2

timmar. Lifräddarinnan visade sig naturligtvis åter och styrde rak kurs på mig; men då jag helt kallblodigt sade henne, att jag fann det besvärligt och ansträngande att tala och derföre ville läsa, studsade hon en smula, Äg på axlarne och lemnade mig i fred. ag märkte ganska väl att hon tog högst illa upp det. Så mycket bättre! Nu ämnar jag göra precis på samma sätt alla de dagar som jag icke kan hitta på något bättre. Det ligger till och med en hemlig tillfredsställelse deruti. Medan jag satt der så stilla och oanfäktad bland alla dessa tråkiga och besvärliga menniskor, triumferade mitt tappra och segerrika hjerta inom mig öfver att det icke hade låtit kujonera sig. Det är visserligen sannt att drabbningen icke vanns utan något litet hastigare klappande; nen äfven modet måste ju ha sin lärospån, Och sedan är det dubbelt så uppfriskande utt läsa våra skalders allvarliga och sköna ankar, medan rundt omkring några enstaka rd på ett främmande språk förråda med vilken torftigare spis man trakterar sig i len fina societeten. Ar detta nu synnerligt stolt eller till och ned egenkärt tänkt? En smula stolthet orde väl kunna förlåtas en ensam mennika; ty det ligger ju redan ett slags anspråk ti! att draga sig tillbaka och vara belåten ned sig sjelf allena. Men den som rustar ig till döden, måste icke en sådan framför It tänka på sin själ, och är väl detta möjigt under det tankoch själlösa sorl, som nan kallar konversation? Den 15 Oktober De låta mig redan få känna, att jag icke r efter deras sinne. Då jag i dag åter kom it med min bok, en smula sent, emedan jag ela morgonen hade varit sysselsatt med att krifva till pappa och Prost, voro alla bän