Aftonbladet – 15 februari 1869, sida 3

lar Mm. SS AN AN RA I AR VA jatt afhjelpa det öfverklagade förhållandet, blott behöfde ur nu gällande tryckfrihetsförordning taga bort 4:de mom. i 1:sta S. Talaren ansåg straff bestämmelserna i samma förordning så orimligt hårda, att han för sin del vore tädd för att helt enkelt tara bort ansvaringarne för att utsätta redaktören för hårda straffen. Dessutom kommer juryn att I taga i betraktande icke blott brottets beskaffenhet, utan äfven straffet, och detta vore väl icke lämpligt. Om t. ex. en karrikatyr blefve åtalad, och man visste att ett uttalande af skyldig från juryns sida skulle medföra ett straff af 6 månaders fängelse, så skulle åtminstone talaren såsom juryman tveka att, äfven om han vore öfvertygad om dess brottslighet, fälla den till ett straff, som så )så litet motsvarade brottet. Vore deremot fråga om att döma till några hundra rdrs böter, så skulle han deremot icke tveka att uttala sitt skyldig. Utaf detta förhållande framginge der Iför, huru vigtigt det vore, att straffet bestämdes i förhållande till brottet. Detta vore bland annat hvad talaren åsyftat med sitt förslag, och de anförda vore de skäl, som förmått honom att framlägga detsamma. Det vore särdeles vanligt att man ansåg förbättringar i vår tryckfrihetsförordning omöjliga att åvägabringa. Tal. hade ock länge varit af samma mening. Men det är med denna fråga som med: så många andra: på afstånd se de ut att vara alldeles för svåra och storartade; tränger man dem likväl närmare in på lifvet, skall man snart finna att den afskräckande högheten och svårigheten försvinna. Så hade det gått med tal. i afseende på den förevarande frågan; och han kunde nu säga, att det verkligen icke vore något herkulesarbete att ordna rättsbegreppen på tryckfribetens område. — Utan tvifvel skulle det vara rättast, om straffet alltid kunde drabba författaren, och tal. hade förr trott, att förordningen borde i detta syfte förändras; men nu bade han kommit till en annan åsigt, emedan han funnit författare-ansvarigheten ofta vara outförbar. När t. ex. en tidning kort före jul alldeles öfversvämmades med annonser, hur vill man då, att redaktören skall kunna skaffa sig bevis om författaren till hvarje annons. Detta vore alldeles omöjligt; och ehuru tal. varit nära deran att erhålla åtal för införda annonser, fann han dock det vara nödvändigt, att en enda person är ansvarig för tidningens hela innehåll. Likväl ville han göra en inskränkning i detta hänseende, nemligen i det fall då redaktören är okunnig om hvad som inflyter i tidningen. Ansvaret må då drabba författaren. Det hade händt tal. att artiklar, hvilka varit på gränsen af brottslighet, förekommit i den af honom redigerade tidningen, under de tider då han varit borta t. ex. vid en riksdag. Och det vore!en orimlighet att den oskyldige då skulle straffas. Likväl hade tal. lagt vigt vid att redaktören skall kunna bevisa hvem som är författare, i annat fall stånde han ansvaret sjelf. Man hade anmärkt, att det vore lätt att anskaffa en ansvaring, som äfven enligt tal:s förslag finge uppbära straffet. Tal. hade föreslagit, att straffet skulle drabba gerningsmannen, som, hvad periodisk skrift angår, är den ledande redaktören. Tal. trodde att väl ingen tidning gerna skulle vilja såsom sin ledande redaktör ställa upp en ansvaring, ett fattighjon; men om ock så skulle ske, så hade i förslaget blifvit tillagdt att straffet skall drabba gerningsmannen efter bevisning. Om detl nu kan bevisas, att ett fattighjon icke kan vara . författare till en åtalad artikel, så måste en annan stånda ansvar, men hvem? Jo boktryckaren, ty han bör kunna åstadkomma den bevisning, som erfordras för att fälla gerningsmannen. Kan han det icke, så bör han böta hälften. Detta vore in-: galunda detsamma som införande af censur, utan skulle blott mana boktryckaren till vanlig försig-, tighet, så att han såge sig före, att icke brottsliga artiklar intoges, eller åtminstone anhölle hos j: dess förf. om säkerhet för de möjligen blifvande : böterna. Ipraktiken komme dessutom denna fråga att bli långt mindre stötande, emedan de allra flesta tidningar utgifvas från egna boktryckerier, så att boktryckaren och redaktören äro förenade i en person. Hvad som vållat tal. det mesta hufvudbry vid förslagets uppgörande hade varit, att utfinna ott sätt, på hvilket straffet skulle kunna t 1 t , L nå den verklige brottslingen. Efter åtskilliga halfva nätters funderande hade han kommit till det resultat, hans förslag innebölle, och han var ännu öfvertygad om, att ban lyckats finna en lycklig lösning af denna svåra fråga. Tal. hade visserligen för sin del ingenting emot aflemnandet till biblioteken af de föreskritaa friexemplaren, men han ansåge det vara rättsvidrigt, så mycket mer som boktryckaren ålades att bortgifva en annans egendom. Dessutom hade tal. hört af vederbörande bibliotekarier, att en stor del af alla de böcker, som biblioteken erhölle, icke kunde användas, utan fingo ligga uppstaplade i ofantliga högar. För biblioteken vore bättre att erhålla ett årligt anslag för nödiga bokuppköp. När man vill göra om grundlagen borde man se till, att man ej gjorde angrepp på enskild mans rätt. Straffbestämmelserha trodde tal. fortfarande ej böra förekomma i grundlagen, e det väl måste medgifvas, att de höra till tillämpningen af de organiska lagarna, icke till dessa lagar sjerfva. Föröfrigt vore det ett helt annat förhållande mellan grundlag och civillag nu mot hvad som vårit fallet under ståndsrepresentationens dagar. Nu stiftades civillagen lika väl som grundlagen af konungen och riksdagen gemensamt och skilnaden vore blott en tidsfråga. Det hvaröfver man mest klagade i fråga om tryckfrihetens missbruk, vore cke så mycket att oriktigheter förekomme, som cke snarare att de icke blefve rättade under samna förhållanden. Allmänhetens klagan vore i detta hänseende onekligen rättvis. Hvad vore det då som skulle bestämma, om en uppgift vore en afigtlig lögn eller blott beroende på ett misstag? Jo, om den återtoges eller ej. Likväl hade tal. cke föreslagit att detta återtagande skulle medöra befrielse från ansvar för annat än lögnaktiga uppgifter. Den af tal. föreslagna förändringen ng. införande i tidning af rättegångshandlingar, fsåge endast bestämmandet af en prescriptionsid, hvilken vore behöflig, enär en redaktör eljest kunde draga ut huru långt som helst på tiden nnan han förde in dem i tidningen. Hr Jöns Pährsson vore fullkomligt öfvertygad mm de goda afsigter, som låge till grund för de räckta förslagen rörande tryckfrihetsförordningen. Palaren skulle skatta sig lycklig, om han för tillället kunde tillämpa ordspråket om gåfvor och sengåfvor. Motionären hade en gång instämt i n af talaren väckt motion, och talaren beklagade tt han nu icke kunde göra samma återtjenst, medan den föreslogna förändringen enligt hans sigt vore motsatsen mot en förbättring. Den kulle i sjelfva verket göra det fria ordet omöjigt. Talaren erinrade om den bekanta liknelsen ij m ogräset och hvetet. När tjenarne framställde ör vingårdsmannen sin önskan om tillstånd : tt upprycka ogräset, på det att detsamma icke nåtte förqväfva hvetet, erhöllo de till svar, att je skulle låta båda växa tillsammans till skördeiden, på det icke hvetet måtte uppryckas med På samma sätt vore det ock med de det. Man äfventyrar att genom bemö et att upprycka missbruket äfven göra de ruket deraf omöjligt. Om den mens) k kulle vara rådande i detta fall, hade ingen större käl än talaren att bysa afvoghet mot tryckfriheen, enär han under sin första riksdagsmannatid ade varit mycket utsatt för pressens hånande på livitelser; men då han trodde att tryckfriheten ore nödvändig för samhällets bestånd, finge han isom enskild person underkasta sig obehagligeter, som svårligen kunde undvikas utan skada d ör det hela. För öfrigt verkade pressen vida era godt än ondt. Emot missbruken vore samhället icke heller aktlöst, då man har att tillgripa indragning, och et dessutom visat sig icke våra svårt att få en etikel fälld, till och med i sådana fall då det varare sett ut, som den bort frias. För öfrigt sulle nog svårigheterna reglera sig sjelfva, isynerhet derigenom att tidningar med dålig tendens ke erhölle så många läsar Om en lag kunde iftag gam Aj landa ken ma SÅ mAnnA Aon NL mA OMM O MA MM IN MM alm pmm VV AH vm mm mm TTK orm t