Aftonbladet – 13 februari 1869, sida 3

Dampmaäskinens iHiStorie, HE. iund Hom00I pathi og Allopathi, redaktören Et Bidrag til Forsikkringsvesenets Historie,, Fr. WinkelHorn Broncemanden,, signaturen A. N.Om Veirforudsigelser,, H. B. Halkier vAngaaende den nyere Udvikling af Interessentskabsforholdet og navnlig Aktieselskaberne efter fransk Ret,, samt G. E. Liebert Om og for vore Kunstnere. Såvidt ref. kan döma, äro dessa bidrag vällyckade, med ett enda undantag, nemligen den här meddelade början (4 sidd.) af uppsatsen om och för våra konstnärer, någonting hvarken backadt eller maletn. Flere gånger ha vi omnämnt de Danske Samlinger för historia, tvpografi, personaloch litteraturhistoria, som utgifvas af bibliotekarien ved det store kongelige Bibliotek, hr Chr. Bruun, assistenten i ministeriernas arkiv dr O. Nielsen samt fullmäktigen i finansministeriet A. Petersen. I senaste häftet, fjerde bandets andra, finner man som vanligt allehanda kuriösa bidrag. Här meddelas sålunda upplysningar, som utvisa att utgifterna vid erhållandet af akademiska grader i Kjöbenhavn i slutet af sjuttonde århundradet voro ganska betydliga. Ur ett bref från d. v. läraren vid sjökadettakademien H. Chr. Sneedorff till kammarherre F. de Thestrup om Kristiansborgs slottsbrand 1794 må följ-nde lustiga anekdot anföras: Falkener Mesteren, Kamerherre Bosc de la Calmette kom paa samme Tid kiörende Chapeau bas paa Blotspladsen, steeg ud og sagde til en Hoben af Flaadens Tömmermend der stod: Min Gud, skulde det dog ikke vere mueligt at redde det pregtige Slot — een af dem svarede: Naar alle vare saadanne Narre som Du og kom her med saadan Tingest under Armen, brendte min 52ligheed hele Kiöbenhavn af — han steeg ind i Vognen igien og kiörte bort.o Sist i häftet är aftryckt ett poem af engelsmannen Thomas Campbell, uttalande den strängaste fördömelse af det engelska anfallet mot Kjöbenhavn 1807, a scandalous matter, säger diktaren, an action of sin, shame and sorrow. Det högt förtjenta Nordiske OldskriftSelskabs Aarböger for Nordisk Oldkyndighed og Historie utgitvas med fyra häften årligen (årgångens pris: 4 rdr rmt). Fjerde häftet för 1868 innehåller flere värdefulla afhandlingar, bland hvilka vi främst nämna hr L. FA. Wimmers Den historiske sprogforskning og modersmålet,. I den inledande öfversigten betonar förf. det ej blott af tyskarne, utan äfven af andra, inom och utom Norden, alltför mycket förbisedda faktum, att det alldeles ej är Grimm, utan dansken Rasmus Kristian Rask och tysken Franz Bopp, som grundlagt den historiska språkforskningen. -Leibnitz hade visserligen. påvisat grundfelet i den jemförande språkforskning, som derförinnan existerat. Den hade hällit sig blott till ordförrådet, men lemnat det företrädesvis, för att ej säga enda afgörande, pemligen den grammatiska bygnaden å sido. En sådan ytlig etymologiserande metod skulle t. ex. lätteligen leda till det grundfalska antagandet, att engelskan vore ett romaniskt, senare, sedan Islam segrat, en mängd arabiska ord jemte arabiska alfabetet. Säreller persiskan ett semitiskt språk, emedan den förre upptagit en mängd franska, denl skildt gaf Leoibnitz dödsstöten åt det bekanta antagandet, att hebreiskan vore alla andra språks moder: hr Wimmer citerar, från en fransk förf. vid början af 1600-talet, Esti-1 enne Guichart, muntrande exempel på den hebraiserande språkforskning; för svenske läsare behöfva vi knappt erinra om en berömd representant inom vär litteratur för denna riktning, Olof Rudbeck d. y, som sökte kombinera hebreiska och — lappska språken. Emellertid, först 100 år efter Leibnitz död (1716) blef den nyare språkvetenskapen grundlagd. Det var 1816 Bopps berömda Conjugationssystem utkom; samma är fullbordade Rask sin, två år senare utgifna, Undersögelse om det gamle Nordiske eller! Islandske Sprogs Oprindelse,. Samtidigt och af hvarandra oberoende uttalade Bopp och Rask de grundsatser, på hvilka den nyarel språkvetenskapen är bygd. Emellertid ha Rasks förtjenster blifvit så obehörigt ställda i skuggan i jemförelse med Grimws — hvilken jemte Pott rätteligen har sin plats efter) Rask och Bopp — att till och med den först. af Rask framställda, märkliga ljudframskjutningslagen blifvit uppkallad efter Grimm.i Sålunda gör Max Möllers bekanta arbete öfver språkvetenskapen ingalunda fall. rättvisa åt Rask. Vi kunna tillägga, att Claesons afhandling Om språkets ursprung och väsende (Nord. Univ. Tidskr., IV:de årg., 3 hb.) 77) ej heller nämner Rasks namn vid framställningen af den epokgörande brytningen, för femtio år sedan, på detta forskningsfält. Lika litet omtalas Rask i den nyastel. tyska öfversigt af ämmet, som vi känna, nemligen ett i fjor af en språkman ex professo vid en akademisk högtidlighet hållet. föredrag. — Vi afvakta med stort intresse infriandet af hr Wimmers löfte att en annan gång närmare utveckla Rasks förtjenster af det jemtörande språkstudiet samt havs förhållande till Bopp och särskildt till Grimm. Med anledning af förf:s terminologi skola vi tillåta oss anmärka önskvärdheten af, att nordiska författare måtte komma till enigt språkbruk i detta hänseende. De förvillande, men för tyskarnes både poiitiska och vetenskapliga annexions-lusta förmånliga, benämnivgarne: den indo-germaniska språkätten, i stället för den indo-europeiska eller jafetiska, samt den germaniska, språkklassen (om de nordiska och germaniska språken i förening) borde, ju förr dess bättre, utmönstras. För hela den nordisk-germaniska språkklassen använder förf., i likhet med Rask, det mycket passande namnet gotisk,. Bland häftets öfriga afhandlingar må nämnas: Om Limfjordens Forbindelse med Vesterhavet i det 1l:te Aarhundrede af C. F. Bricka; De historiske efterretninger om Danevirke af A. D. Jörgensen m. in. — Om Frankrikes historia under de sista 20 åren har man några intressanta arbeten att vänta. Kejsor Napoleon sjelf ämnar i en skrift om presidentskapet bemöta TEnots skildringar, och Clement Duvernvis, Epoques redaktör, arbetar äfven på en historia öfver 1848 års republik och presiduntskapet.