Aftonbladet – 13 februari 1869, sida 3

jmaste delen deraf, antingen allsintet förstod laf sin bibel, eller ock förstod jemnt upp så mycket, kanske snarare så litet, som vördig Jpastorn behagade förklara. Bibeln var en verklig terra incognita,, ett okändt land, om hvilket visserligen mer eller mindre besynnerliga hörsägner nådde dalarnes enfaldiga innebyggare, men om hvilket de feste af egen erfarenhet hade ungefär lika liten och ofta lika oriktig kunskap, som den en eller annan till landbacken förirrad sjömans skepparhistorier, gaf om de länder och haf han med sin skuta besökt. Förhållandet har på senare tider förändrat sig. Man är icke längre nöjd med en eller annan torftig förklaring från predikstolen, man vill känna af bibel ju mer desto bättre. Läslusten har gripit massorna på ett alldeles märkvärdigt sätt. Detta har sporrat vetenskapens idkare att söka motsvara den stigande hungern och törsten efter vetande, och så hafva en mängd hjelpredor, särskildt i den bibliska fornkunskapen, tid efter annan sett ljuset på flere språk. De forskningar i jordens innandömen, som på senare tiden med stor ifver bedrifvits på de ställen, der forntidens stora riken och märkvärdiga kulturfolk haft sina hufvudorter, hafva bidragit att sprida ett okändt ljus öfver de gamla folkens lif och historia. Ehuru icke funna i Judeen, hafva dock dessa vittnen från en förgången verld, hvilka påträffats i ruinerna, äfven spridt mycket ljus öfver det judiska folkets lif och seder. Isynnerbet hafva upptäckterna i Egypten och Babylon varit af stort värde i detta hänseende. Om vi erinra oss, att judarna före den långvariga ökenfärden till Canaan vistades en längre tid i Egypten, och längre fram i tiden måste uppehålla sig i Babylon i 70 år under fångenskapen, äfvensom att dessa riken då stodo på höjden af sin utveckling, så är det klart att många af de seder, som på dessa orter herrskade, blefvo adopterade af judarna sjelfva. Af synnerlig vigt för en rätt kännedom om judarnes seder och bruk samt i och med detsamma af bibeln äro derföre de husgerådssaker och öfriga föremål, hvilka blifvit funna i de urgamla ruinerna, och af hvilka förevarande arbete innehåller en stor mängd ypperliga och särdeles upplysande träsnitt. Att författaren tagit hänsyn till nyare tiders forskningar synes genast af de författare han åberopar såsom sina källor, och hvilkas arbeten gå intill allra sista tiden. Han har äfven studerat de nyare resebeskrifgarna ö ver detta ämne och har på sina ställen anfört, hura åtskilliga seder och bruk te sig i våra dagar, för att gitva en åskådlig föreställning om deras fordna skick. Denna utväg att med nutiden förklara forntiden kan i österlandet med större fördel anlitas än på något annat ställe, ty som bekant är hänger österländningen med stor ihärdighet fast vid förfädrens bruk: hvad han gör i dag, gjorde han på samma sätt för årtusenden sedan. Såvidt vi varit i tillfälle utt utröna, är behandlingen af de många olikartade ämnen, hvaraf en bok som denna är uppfylld, särdeles förtjenstfull, vittnande om mycken kärlek till ämnet och stor mångsidighet. Behandlingen, af de vigtigare ämnena åtminstone, synes i allmänhet vara följande: Först en förklaring öfver ordets betydelse, läge eller slägtskapsförhållanden och dylikt; dernäst en historisk framställning; vidare anförande af någon nutida författares yttrande, isynnerhet i fråga om orters nuvarande utseende, och till slut ofta en teologisk eller förandligad framställning från författarens egen ståndpunkt. Detta sistnämnda: finna vi visserligen förklarligt: författaren har velat undervisa sina läsare i kristendomens sanningar. Detta är godt och väl, men att en ordbok är rätta stället för undervisning i de rent religiösa angelägenheterna tillåta vi oss betvifla. Såsom vi redan antydt äro träsnitten särdeles goda och upplysande. För tio år sedan skulle man 1 ett arbete af denna art, till så billigt pris, förgäfves hafva sökt drägliga träsnitt; nu äro de ypperliga. Icke mindre än 7 kartor äro boken vidfogade, och man bör vara tacksam för en så stor frikostighet. Endast det fina men särdeles tydliga trycket gör det möjligt att i en liten nätt volym om 500 sidor inrymma en så stor mängd ämnen som här skett. Banska Tidskrifter. Steenstrup: Dansk Maanedsskrift 1868. — H. Scharling: Dansk Tidskrift for Kirkeog Folkeliv, Literatur og Kunst. — Burmeister: Theori og Praxis, et Tidsk ift for anvendt Videnskab. — Bruun, Nielsen, Petersen: Danske Samlinger. — Aarböger for Nordisk Oldkyndighed. Det är med ledsnpad vi erfara den förlust, Nordens periodiska litteratur röner derigenom att Dansk Maanedsskrift med det väntade, kanske i detta ögonblick utkomna, sista häffet, för år 1868 skall upphöra, åtminstone tillsvidare, som det heter i redaktörens lakoniska tillkännagifvande. Dess andra serie som, i fall vi minnas rätt, fortgått från och med 1860 under ledning af dr M. Steenstrup, bar enligt vår mening med berömvärd framgång verkat för den uppgift, som tillkommer en tidskrift för allmänbildning; och törtjenstfullt fyllt sitt rum mellan boklitteraturen å ena, samt tidningslitteraturen å andra sidan, bistoriskt orienterande sina läsare i samtidens vigtigare frågor. De sista häftena innehålla bland annat en god öfversigt af den nyare politiska utvecklingen i Ungern af dr TE Manisne