Aftonbladet – 13 februari 1869, sida 2

Tgista tio åren. om i forna tider beklagliger ofta spårades bland len uppväxande skolungdomen. Visst medger jag; tt vi ännu hafva några få exemplar qvar af den samla stammen, med svårtyglade lynnen, med äg iga hem och en moraliskt usel omgifning, då de ;efinna sig urom skolan, men i skolan kunna äfen dessa ej uudgå det förmildrande inflytandet f sediga, stillsamma kamrater och mötas från läarnes sida med en sådan uppsjö af förmaningar, tt de ej kunna stå emot påtryckningen, utan ent af tvingas, genom omständigheternas makt; utt jakttaga åtminstone en yttre anständighet. — Att dessa vår skolas lärjungar, jag vill nästan salla dem våra sorgebarn, tre eller fyra till antaet, vid -meranämnda tillfälle dock ej varit felakige, det har jag efter noggranna efterspaningar mig väl bekant. Vid ett föregående, liknande — fastän för allmänheten ej så bekant — tillfälle voro de ej heller deltagande i oordningarne — samma ängsligt noggranna efterforskningar vidtosos äfven då —; och för allt detta, må vi få säga det utan anklagelse för sjelfberöm, — har man utan tvifvel skolans vård att tacka. Men det finnes ock en annan klass af barn och ynglingar, med hvilken jag i egenskap af församlingemedlem och skollärare ej bar kunnat undgå att formera en viss bekantskap. Man ser dem på helgeoch söndagar samt i de sena aftonstunderna stryka omkring på våra gator, med ord och åtbörder, som föga vittna om god folkbildning. Desse äro sådane, som till följd af föräldrarnes fattigdom eller andra orsaker alltför tidigt slutat folkskolan, för att egna sig åt uppassning eller yrke, såsom plåtelagare, cigarrbindare o. 8. v., eller rent af, i väntan på anställning, åt dagdrifvaryrket. Jag har mig bekant, att flere ynglingar, tillhörande denna kategori, verkligen deltagit i de oordningar, om hvilka det nu är fråga. — Alltsedan de slutade folkskolan, hafva de varit hemfallne åt umgänget med dåliga kamrater och ega intet tillfälle till inhemtande af kunskap och förädling, annat än söndagsoch handtverksskolan, och detta kan väl ej ersätta den dagliga undervisningen och sedemönstringeni folkskolan. Må man blott inträda i en sådan söndagsskola — — — man behöfver sannerligen ej vara någon särdeles stor fysiognomist för att i lärlingarnes råa anletsdrag och obyfsade later se spåren af, att desse för tidigt kommit från mästaren, — jag menar nu skolmästaren eller skolmästarinnav. — Visserligen medgifves, att det finnes lärare i söndagsskolan, hvilka genom energi och nit lyckats införa en god hållning under sina undervisningstimmar, likasom det också villigt erkännes, att flere husbönder och handtverksidkare söka att på ett faderligt sätt vaka öfver sina lärlingars uppförande på gatan och under lediga timmar. Sålunda har på åtskilliga båll äfven i detta fall låtit sig förmärkas en lutning till det bättre; men i det stora hela är väl dock lärgossars och flere dylika ynglingars uppförande långt ifrån hedrande. De slutade för tidigt i folkskolan. Bokens tvång och skolordningens tvång och den snygga drägtens tvång, allt det der blef till slut för mycket tungt och tryckande. Nej, springgossens muntra gatlif och lärpojkens träskor och förskinn, det kunde mer behaga. Föräldrarne voro så efteråtna och, i de flesta fall, så fattiga, att de läto gossen sluta skolan. De trodde sig handla på bästa vis, men det lyckades ej alltid så bra. Kunde blott alla föräldrar lyckas komma till klar insigt om folkskolans välgerning, om den ordentliga skolgångens vigt för barnens hela framtid, så skulle de tvifvelsutan arbeta dubbelt flitigt i sitt yrke och spara den sista skärfven för barnens underhåll i skolan intill den ordinarie afslutningstiden. Men så långt hafva vi ännu ej komroit. Folkskolan är ofta ej tillräckligt känd af föräldrarne. De veta i många fall blott, ätt der läsas saker, som de ej fått lära, saker, hvarom de sjelfva erkänna sig ej ha någon aning. De anse folkskolan vara ett mycket bra ställe att skicka barnen till, då de vilja vara af med dem eller ej behöfva dem; men yppar sig en plats för barnen, eller kunna föräldrarne få bjelp af dem i sitt handtverk, så kunna de ofta ej försaka det gynnande tillfället ER skada derigenom mången gång barnens framtid. Så mycket om åtskilliga föräldrars åsigter. Å andra sidan finnas en mängd personer, särdeles ur de bildade klasserna, som känna och hylla folkskolesaken och som deltagit i de bemödanden, hvilka på senare tider gjorts för folkskolans höjande. Dessa återigen se saken väl ofta från en alltför ljus sida, de tro att folkskolan nu för tiden hardt när kan göra underverk, och ställa sina I pretentioner på resultaten af hennes verksamhet derefter. Man fordrar, att i ett nu, såsom genom ett trolislag, allt skall vara förändradt, man vill ej veta af någon okunnighet, tröghet eller råhet mer — allt detta skall i ett ögonblick ha försvunnit. Men Rom byggdes ej på en dag. Folkskolan lär ju icke någon så särdeles gammal institution och hennes vackraste utveckling faller inom de Mon får väl således ej begära orimligheter. Låt det vara-nog, att hos folkskoJans ungdom alltmer gör sig gällande en ton åf bildning och förädling, som motverkar inflytelsen från ett obildadt eller rent af dåligt hem. Och I må man ej skjuta skulden på barnen för förälI drarnes fel, och anklaga vår tids folkskola för Vt re hvad förra tiders folkskola har brutit. Då det måste erkännas, att barnens uppförande och flit endast till ena hälften bero af skolan. och till den andra af föräldrahemmet, så är det tydligt, att folkskolan ej kan frambringa verkligt vackra resultat förr, än föräldrarne sjelfva erhållit den intellektuella lyftning och den sedliga hållning, som det är skolans sköna uppgift att söka meddela åt barnen. Men det kommer en tid, då detta skallinträffa. Det skall inträffa då, när den nuvarande generationen trampat ut barnskorna och vuxit upp till mogna män och qvinnor, och ur deras hem ha utgått en ny generation af folkskolebarn, som : sin ordning vandrar in i lärosalarne för attintags samma platser, der deras föräldrar fordom suttit Då skola dessa föräldrar, som sjelfva hafva ge nomgått lärokurserna för rmedborgerlig bildning med mera klar och rättvis uppfattning bedöm skolans uppgift och verksamhet och i sin mån bi draga till att underlätta lärarens börda; föräl drarne skola då ha klart för sig, hvad folkskol undervisningen vill säga, och ej ofta döma derom som den blinde om färgen. Det är denna lyckliga tid, som fosterlandsvän nen med glädje och långtan emotser; det är dess: frukter, som framtiden skall. skörda af folksko lans, årtionden igenom fortsatta, verksamhet. Vi arbetarne på det nya och lofvande fältet, vi glädj oss äfven, uppriktigt och afundsfritt, åt de fruk ter, som andra skola uppskära — för egen de nöjde i det medvetandet, att äfven åt oss beskärt att plöja en fåra, att kasta några frön ut i der bördiga jorden. rd a Tran tron DER SE LE