Aftonbladet – 13 februari 1869, sida 2

formligt endast räckte henne fingerspetsarne, och rusade derefter på dörren med största brådska och med försäkran om att hon snart skulle komma tillbaka. Jag måste minst en halftimme sluta till ögonen och Jåta mitt blod återtaga sin vanliga gång, sedan hon väl hade affägsnat sig; men en stark vinättikslukt, som omgaf henne och som hon hade prisat för mig såsom synnerligt nervstillande, kännes ännu inne irummet; och jag ser ännu alltjemt framför mig de kallt tillitsfulla ögonen och den beslutsamma, orörliga min af menniskokärlek, som låg utbredd öfver hennes stora runda ansigte, och endast tanken på att jag åtninstone för i dag är säker för ett nytt öfverfall skänker mig någon tröst. Men med mitt mellan-fyraögon är det nu slut, och så måste jag kanske tydligare uttala min tanke, än jag ens sisom nödvärn skalle vilja. Hvad är väl menniskornas deltagande? De få, som älska oss, göra oss ondt med sin medkänsla, då vi lida, emedan vi se att vi göra dem sorgsna, och kunna väl de, som icke älska oss, göra oss godt med något, hvad det vara månde? — Endast tiggare veta, huru tiggsre äro till mods,, har jag en gång läst hos Lessing; men kunna väl tiggare ge hvarandra allmosor? Följande morgon. Jag har sotvit illa. Jag är så afvand vid att tala med menniskor, att jag alljemt måste höra den barmhertiga damens bårda och genomträngande röst och på det häftigaste gräla med henne i drömmen, tilldess hon slutligen kastade sin blonda peruk, med de tre tunna lockarne på hvardera sidan, iansigtet på mig, så att jag vaknade upp helt förskräckt och badande i tårar. Nu måste jag verkligen skratta deråt. Hvad sade jag henne icke allt för ohöfliga saker, — bländ annat, att