jocn Plan tfragar Sig oviKorngt, Duruvida nya lidelser, ur hvilka nya verldshbändelser komma att framgå, alltjemt skola spira och frodas i I denna liksom redan fullständigt förbrukade luft. Tonga nikten för nutidens andliga utveckling har sedan långa tider tillbaka uppenbarligen blifvit förlagd till norden. Härifrån skall den religiösa påvyttfödelse, vår tid behöfver, utgå, och dess impulser skola ej gå förlorade för Rom. Tydligt är, att man här ur många synpunkter känner en verklig längtan efter befrielse från den träldom, under hvilken de I maktegande söka stämpla allt, till och med minnesmärkena från den antika konstens dagar, med påfvedömets etiketter. Jag vill nu ej tala derom, att Trajanus och Antopiuspelarne, Colosseum, badenoch vattenledningarne alla blifvit på detta sätt stämplade, understundom med tillfogande af den uttryckliga anmärkningen, att den eller den kyrkofursten renat byggnaden eller konstverket från den ahedniska smuts och liksom skapa det på nytt; men den vanställande missandling, som vederfarit en antik byggnad så ensam i sitt slag som Pantheon, är dock i sanninvg himmelskriande. Hvad hafva väl dessa osmakligt utpyntade helgonabilder att göra i de niscber, som voro bestämda för grekiska bildverk? Dock får oviljan öfver ett dylikt barbari träda tillbaka för känslor af ännu allvarsammare harm, när man ger akt på de upptåg, som försiggå i kyrkorna. Det mest anstötliga af dessa har jag visserligen ej med egna ögon åsett, nemligen Jesusbarnet från Ara Cali, tillhvars ära romerska skolgossar under jultiden deklamera af dem sjelfve förfärdigade tal och rpoesier, och hvilket understundom bäres omkring från hus till bus för att förrätta underverk. Men väl såg jag hela skaror af andäktiga, och bland dem gamla män, hvilkas grå bår det gjorde mig ondt att se vid en dylik situation, trängas framför en kolossal Mariebild, ungefär på en, som lyckats tränga sig fram till det efterlängtade målet, böjer ödmjukt sitt hufvud isför den gyllene tåspetsen på jungfrums fot, aftorkar derefter omsorgsfullt med sin näsduk det ställe, som ännu är vått efter föregångarens ken trycker sin kyss på samma tåspets och leiwnar derefter plats åt den bärsamma sätt som man hos oss bildar queue vid i bangården eller utanför teatrarne, Hvar och mast följande. Vid första anblicken kan det öfverraska och göra ett ej ogynnsamtintryck, när man vid dea! högtidliga morgongudstjensten i S:t Andrea della Valle eller vid aftonandakten i S:t Maddalena ser statstjenare och tiggare, soldater och munkar, förnäma damer och bordqvinnor, finputsade herrar och nakna barn stå eller kväböja vid sidan af hvarandra... Men snart märker man, att andakten här endast spelar en underordnad roll. t I främsta rummet pratar man här och skrattar. Här är full teater. Likasom man under de om aftonen kl. 5 börjande och under fri himmel försiggående föreställningarne i Augusti Mausoleum (den s. k. Corea-teatern) tid efter annav afbrytes af religiösa signaler från närliggande kyrktorn, och mången åskådare, i trots af det insresse, hvarmed han följer den dramatiska handlingen, dock finner tid att inflicka ett Ave Maria, så får man å andra sidan i kyrkan höra ren operamusik och tycker sig nästan vara i en konsertsalong. Huru här det verldsliga och religiösa blandas om hvartannat derom kan man göra sig en föreställning t. ex. af ott tillkännagifvande sådant som det, hvilket för åtta dagar sedan fanns att läsa på gatuhörnen. Magistraten i en närliggande by lät förkunna, hurusom den och alla goda medborgare det året voro förpligtade till en alldeles särskild tacksamhet mot den helige Antonius; man inbjöd derföre de troende till högtidlig Antonvins-fest, som skulle ega rum den I September och bestå i 1:o stor gudstjenst; 2:0 uppskickandet af en luftballong; 3:o stort lotterispel; 4:0 briljant fyrverkeri. Att vid dylika festligheter presterskapet spelar en mycket framstående roll, förstås af sig sjelft. Detta ger mig anledning att slutligen nämna några ord om dessa påfvens andliga soldater. Af dem fipnes här en hel legion, Man skulle nästan kunpa påstå, att bland tio menniskor som möta en på gatan, är åtminstone en prest eller muuk. Dessa gestalter i långa svarta rockar kallas af folket ckråkor (cornacchie). Det gifves äfven små acornacchie, nemligen till det presterliga ståndet bestämda och uppfostrade gossar, som löpa omkring i långa rockar at hvitt eller blått tyg och om lördagsaftnarne stoja i Villa Borgheses trädgårdar. Derjemte finnes här en förskräckande mängd egentliga seminarister, som i stora skaror tåga omkricg på gatorna. Massan af prester är så stor, att det i trots af Roms 365 kyrkor är rentaf en omöjlighet att skaffa sysselsättning ens åt halfva antalet. Och med hvilken hast och brådska söka de ej göra sig qvitt de obetydliga förrättningar, de hafva att ombesörja ! Som bekant, väckte det en gång vår Luthers förargelse, under en tid, då han i öfrigt ännu stod qvar på sin ståndpunkt som munk, att se den otillbörliga snabbhet, hvarmed de romersko presterna förstodo att expediera en messa. I våra dagar förhåller sig härmed alldeles på samma sätt som för 350 år sedan. Jeg kom att tänka härpå just i kyrkan Maria del popolo som står i förbindelse med det Augustinerkloster, der Luther en gång bodde. T tvenne sidokapellläste tvenne prester messanp, man kan nästan säga: med ängmaskinens snabbhet. Utanför kyrkdörren responderade en vid porten bunden oxe så förträffligt, att jag i den genljudande kupolen verkligen länge på fullt allvar trodde mig: höra ekot från en på afständ dröjande åhörareskara. Först vid närmare undersökning af huru med saken förhöll sig kom jag underfund med, att de båda messaunde presterna i sjelfva verket endast hade en enda åhörare, nemligen en munk från klostret, hvilkens skyldighet det var att här representera församlingen. Någonting mera oharmoniskt och vedervärdigt än en dylik messa kan man svårligen föreställa sig. Men då jag gerna vill skiljas från Rom, med ett så harmoniskt intryck, som möjligt, vill jag här afsluta dessa föga glädjande betraktelser och gå ut för att ännu en gång höra aftonklockan ringa på Monte Rincio.n ÖPESNIRTTNTRTTASBOEM