Aftonbladet – 12 februari 1869, sida 3

jmed bhisteriska bevis vederlägga en mänge gängse fördomar om Eriks fängelsetid oct fångens behandling under densamma. Dervid gjorde förf. äfven den anmärkning, at den äldsta teckningen af Eriks sista öden som innehåller någon antydan om att har blifvit mördad, är ej mindre än 50 år yngre än de händelser, som deri omtalas. Icke desto mindre ansåg förf. denna Messenii antydan förtjena fullt vitsord. Nu har emellertid dr H. Forssell i Svensk Literatur-tidskrift upptagit denna tråd och kommit till det högst sannolika resultat, att Erik verkligen dött naturlig död utan yttre afsigtlig åverkan, och att hela morduppgifnad utstrykande ur vår historia är berättigad. Mossomii arbete trycktes först 1700, men var sannolikt i handskrift begagnadt af Hoccenius, som är den förste, hvilken i tryck, 1654, framställt åsigten om mordet, dock mycket tveksamt. Det heter: Efter 9 år fick han i fängelset en kristlig död. Några berätta dock på annat sätt om dödssättet. Messenius sjelf hade lika tveksamt anfört sin uppgift, nemligen med anmärkningen: såsom det berättas... Först Pufendorf 1686 tar saken för afgjord. Man erinrar sig dermed, hur samme man egentligen var den, som gaf fart åtryktet, att hertigen af Lauenburg skjutit Gustaf Adolf. Det är egentligen Celsius, som är upphofsman till den senast gängse berättelsen om Eriks mord, äfven deri skiljande sig från Messenius, att då denne låter Erik sig sjelf ovetande intaga giftet, framställer Öelsius honom utan bestörtning afhöra underrättelom sin befallda död. Men ännu 1764 omtalar Berghult i sitt kompendium Eriks död utan att upptaga något om förgiftningshistorien. Hvad som tydligen föranledt Messenius att sätta tro till en mordgerning, är den fullmakt han förefunnit och äfven meddelat, daterad föga öfver en månad före Eriks död, innehållande, att vakten hade rätt och skyldighet att döda Erik under vissa förhållanden, såsom uppror, försök att befria fången 0. 8. v.z-men Messenius kände ej, att ordagrannt samma fullmakt blifvit gifven åt Eriks alia bevakare under de många ombytena hela fängelsetiden igenom, och icke heller att alla dessa fullmakter grundade sig på rådets och biskoparnes beslut, fattadt redan 1569, kort efter Eriks fängslande, och särskildt förnyadt 1575, föranvledt af den berättigade fruktan för det vilda vansinne, som ur Eriks fängelse hotade Sverge. I alla dessa fullmakter föreskrifves tillika, att Erik skall fursteligen med mat och dryck underhållasn. Det fins af Johan ingen positiv befallning om Eriks dödande, endast befallningar att döda hellre än att låta honom befrias, Hvarföre dödades han då ej, när farorna för befrielse voro störst? Erik fick lefva 1569, 70 och 71, då sammansvärjningar upptäcktes i Stockholm, Småland, Östergötlaud, rörelser i Dalarne och Usland, och då sjelfva fångvakten visade tecken till myteri; 1573 och 74, då skottarne stämplade och sjelfve Carl af Johan misstänktes; 1576, då presten i Böne yppade den stora sammansvärjningen i Vestergötland, Men 1577, då allt var lagnt, då den siste sammansvurne fått sin dom: då skulle man förgifta den för tillfället oskadige fånge, som man under de verkliga fårorna och under kela 9 är hade skonat! Märkligt är ock, att 2 dagar före Eriks död sändes kurir till Johan med underrättelse om dennes inträffade svåra sjukdom samt att Erik vid spörsmål om sjukdomen-svarat, att ullt sedan han blef föngen hade han haft ondt i bröstet och i magen, samt att han haft stor anfäktelse i 8 dagar, ehuru han hvar dag gått till bords och ätit passeligen; lock han hafver nu legat i 2 dagar slett vid sängem.. Det upplyses nu ock, att samtidigt emsöktes Örbyhus af smittor och skörbjugg, vari många kustbor iusjuknade, så att särskild läkare måste ditsändas. Afven prestens berättelse om sitt besök inder Eriks sjukdom och död företer hos patienten inga symptoner, som det ringaste antyda någon förgiftning. Det säkra är, att intet enda faktum förekommer, på hvilket någon bestämd anledning kan grundas att antaga förgiftning ha gt rum, då deremot samtliga berättelserna om dylikt visa sig synnerligen haltande och mycket motsägande.