Aftonbladet – 12 februari 1869, sida 2

nä. Den fordrar derför mycket af de speande, och fröken Lindqvist samt hrr FreIriksson och Nyforss göra också sitt bästa ör att öfverskyla svagheterna och framhålla le förtjenstfulla punkterna hos stycket. Frösen Lindqvist hade här förnyadt tillfälle att ägga sin ovanliga begåfningi dagen. Den på samma gång lifsvarma och af konstnärlig beräkning sammanhållna bild, hon ger af den inga pensionsflickan, bevisar framför allt, att hon oafbrutet fortgår på studiernas bana, den rätta för hvarje konstnär, som en gång vill hinna något stort. Hr Fredrikssons Turlune var en af dessa i hvarje enskildhet utmejsade typer, som denne skådespelare med sådan följdriktighet och klar blick förstår skapa; och. hr Nyforss Robinson var ganska underhållande, äfven genom sina burleska beståndsdelar. Utan fråga var det nu nämnda stycket bland aftonens tre det som förelade de atergifvande de mest intressanta uppgifterna. En anonym kyss, af Alberic Second och Blerzy, tillhöra det vanliga slaget af obetydligheter, der endast återgifvandet i någon mån förmår adla. Fröknarna Sandberg och Nerman samt brr Hedin och Hartman gåfvo äfven mycken relief åt detsamma, så att detsamma för stunden åtminstone blef underhållande. Aftonens egentliga hufvudpjes utgjordes af Jagten efter äfventyr, komedi i tre akter af Augier och Sandeau. Stycket är egentligen ingen nyhet på svensk scen; det gafs redan 1851 på Djur-gårdsteatern under titel Romanhjeltarne och, i annan öfversättning, 1860 på Humlegårdsteatern med benämning ÅAfvcntyrsjägarne (jfr Dahlgrens Anteckningar, n:x 2024). Om vi ej bedraga oss, är det den första produkten af de båda författarnes samarbeten; och fastän endast en svag antydning om deras blifvande betydenhet här kan spåras, märker man likväl redan på riktningen hos det hela, att något egendomligt nytt är på väg att bryta sig fram. I detta gyckel med äfventyrsjägarne, som endast vädra blod och qvinnotårar, förtryckta hustrur, tyranniske män, dueller och kärleksäfventyr, och i framhållandet af det lugna hvardagliga familjelifvets lycka gentemot detta i fantasien fråssande lifs löjlighet och obetydlighet, ligger en bestämd och kraftfull protest mot hela den romantiska verldsåskädningen, ett höjande af den poetiska realismens baner, som sedan med så mycken ära förts af båda dessa författare, särskildt af Augier, inom det franska dramat. Stycket är för öfrigt naturligtvis mindre rikt och intressant anlagdt än författarnes senare. Den egentliga hufvudrollen, chevalier de Sainte: Amaranthe, gafs af hr K. Alinlöf med vanlig komisk kraft och fin individualisering Åfven öfrige spelande fyllde väl sina mindre framstående platser. Den alldeles fullsatta salongen befann sig hela aftonen i en särdeles Hflig stämning och betygade genom flera inropningar sitt bifall.