Aftonbladet – 12 februari 1869, sida 2

mig sjelf det intyg, att jag icke förtjenade att vara fri? Jag vet visserligen attdetendast är en kort lycka, men så mycket mere måste jag hålla fast vid henne och icke fördystra mina sista dagar genom svaghet och ett sjukligt klemande med mig sjelf. — — Värdinnan har berättat mig, att i dag på morgonen en af borgarne i Meran, som var i sina bästa år och aldrig haft någon sjukdom, plötsligt aflidit: Alia hade trott att han skulle komma att få ett långt, lif, och sjelf hade han väl äfven trott det. Ar jag då icke afundsvärd, om jag jemför mig med honom? Han skall, i likhet med de flesta menniskor, ha lefvat sin tid i möda och arbete och tänkt, att tiden att hvila ut och äfven en smula njuta sitt lif nog slutligen skulle komma, då han trälat och förvärfvat tillräckligt. Han kände icke sitt mål, men jag känner, mitt, och detta är skilnaden ,oss emellan. Ar den icke till min fördel? Av det icke långt nog till våren, och skulle jag väl kunna till den grad somnu smaka sötman af detta mig af Försynen lemnade anstånd, ifall jag icke kände det? Ja, det är savnerligen en nåd att icke bli öfverraskad och öfverfallen af döden, att få se honom komma långsamt, så att man. ansigte mot ausigte med honom, först riktigt kan lära sig att lefva. Jag kan icke nog tacka vår läkare, min käre taderlige -vän, att han icke förteg sanningen för mig, Han har derigenom rikligen inlöst det löfte han gaf min döende mor, att han ständigt skulle blifva mig en vän. Qvällen har nu inbrutit, och jag kan knappast mera se hvad jag skrifver. Harjag väl under bela mitt lit någonsin njutit en fa djup frid omkring och inom mig, som häri denna sköna, blomstrande, vinlöfbekransade förgård till grafven? Endast en fläkt deraf i ditt bektvmdas sorgefulla bröst; min arme far! Gvd