Aftonbladet – 12 februari 1869, sida 2

fort som möjligt, reste sig hotande upp, visade den största vrede och sträckte fram sina tungor. Men oförskräckt ryckte igels kotten sina fiender på lifvet. Sårad af als gri arens spjutlika taggar vred sig den ene ormen af smärta och högg sin tand i igelkottens nos, men denne bekyirade sig ej det ringaste derom, utan började helt lugnt att äta upp sin motståndare, och snart var det giftiga djuret förtärdt och igelkotten rullade sig tillsamman och tycktes med det störstå lugn i verlden öfverlemna sig åt digestionens dolce far niente.