Aftonbladet – 12 februari 1869, sida 2

att se mig resa. Han unnar mig det bästa; och hvad kan han väl göra för mig? Nu har emellertid plötsligt den tanken gått upp för mig, att jag kanske lemnpat äfven andra pligter, att en menniska, så länge hon icke alldeles är orklös, icke får lägga händerna i skötet och njuta en vinterlång hvila. Först sedan jag känner mig lycklig, sedan jag blifvit beiriad från det tomma och småstadsaktiga hvardagslifvets qvalm och obehag, frågar jag mig sjelf, hvad jag har för rättighet att vara lyckligare än tusende andra, hvilka icke äro längre aflägsnade från döden än jag och likväl måste kämpa intill sista blodsdroppen! Och jag slutar här ett egoistiskt vapenstillestånd med fienden och firar en fest, som om jag hade vunnit den största seger öfver honom! Den 8 Oktober Det svar, som jag blef mig sjelf skyldig, emedan mitt arma hufvud icke visste sig nåsot råd, har nu till en del blifvit klart och tydligt för mig. Jag har efter minförsta promenad ut i det fria kommit hem så sönlerbruten och så upplösts som om jag en hel lag hade släpat och arbetat i kedjor. Nej, ag duger endast till stt förtära nådebröd, och om det smakar mig bättre än mången unvan, kan väl detta icke läggas mig till ast, Jag är äfven mera förnöjsam än månsen annan. Och om jag icke mera gagnar någon, hvem aller jag väl å andra sidan tilllast? Om jag yckså icke rörde mitt lilla arf efter min mor, ör att låta det växa för Ernsts räkning, kulle det väl ändå kunna bespara honom sligten att hjelpa sig-fram med sitt eget arjete? Det blir i alla Händelser till i uycket öfrigt deraf, ty efter hvad jag i dag rfarit, är återstoden af mina kräfter ringare:; n jag hade tänkt Hvem vet huru kort