Aftonbladet – 11 februari 1869, sida 2

bod, hvarest man får hvad som helst, lax, hummer och goda ostron. Vid dessa ord utbröt Shoffield för första gången uti gapskratt öfver sitt, som han tyckte, lyckade svar. Ekot uti Isistemplet återgaf detta skratt i dyster ton och engelsmännen tyckte det gifva tillkänna ett dåligt lefnadsvett samt betraktade föraktligt Shoffield. Dagen slutade sålunda och man hade besökt Pompeij. : Shoffield, ledsagad af Micali, följde daglide öfriga engelsmännens utflygter till apo di Monti, Caserto, Sorrento, Capri och Leuringsjön, men på fjerde dagen förklarade Shoffield sig vara trött på detta löpande. Det enda, som väckte. förvåning hos engelsmännen, var Hundgrottan — ciceronen hade ditfört tre stycken hundar som voro halft förgiftade innan de infördes i grottan. De arma djuren hade förskräckliga konvulsioner. Man frågade ciceronen om orsaken till att grottan utöfvade en sådan makt öfver hundarnes nerver, hvarpå denne svarade med en vigtig min: la Solfatara! la Solfatara! och allesammans blefvo tillfredsställda af förklaringen. Det var det enda roliga, sade Shoffield och trycste vänligt Micalis hand, hvilket förtröt de andra engelmännen att han kunde nedlåta :ig till ut var skådadt; det återstod i Neapel ej mer tt se än hafvet, golfen, solen, mu siken, giödjen, orangedoftet, kärlek, våren, ingenting mera — och det brydde Shoffield sig ej om att njuta utaf. Hvarje dag ankommo nya ångfartyg med engelska laddningar, som skyndade sig uppsöka hotellerna. Dem vid Chiaja och kungliga platsen inrymde två engelska grefskap inom sina muvar, ;