Aftonbladet – 11 februari 1869, sida 2

— Öfverste Lessoe som skandinav. Det är allmänt erkändt af sakkunniga personer, att stabschefen öfverste ILzessoe, som stupade vid Stolk under Idsted-slaget och hvilken verkligen vann segrarne i Sunde. ved den 28 Maj och vid Dybböl den 5 Juni 1848, ovedersägligen var den skickligaste, mest. begåfvade danske officern från förra kriget, som högst orättvist städse blef. tillbakasatt af den dåvarande krigsministern för män, som voro honom underlägsna i begåfning. I det nu upphörda Militert Tidskrifts sista häfte finnes en lefnadsteckning af den aflidne, åtföljd af utdrag ur bref från honom. Vi meddela-häraf följande ställe, som visar hvad han tänkte om Danmarks och Nordens framtid. Jag vet — säger han (sid. 205) — att Europas folk icke känna Danmark, icke erkänna dess nödvändighet — hur kan jag då tvifla längre på att det är på yttersta tiden för hvarje ärlig dansk att arbeta af alla lifskrafter för att rädda det sjunkande statsskeppet, och hvar skall jag finna hopp om bjelp och en lycklig utgång under all denna söndersplittring och slapphet, om det icke är från andra sidan Sundet? Sannerligen, det är icke längre småförbättringar, hur respektabla de än kunna vara, eller ödmjuka underhandlingar med mäktiga herrar, som nu kuvna skänka verklig frälsning. Det är min allt mer och mer orubbliga öfvertygelse, att de tre brödrarikena måste och skola stå tillsammans för att göra sig gällande gentemot det öfriga Europa och för att rädda sig från en alla hotande undergång eller ett slafviskt beroende, och det är min allvarligaste vilja att sätta mig före till min lefnads uppgift att uträtta något, om än aldrig så litet, för detta ändamål.