Aftonbladet – 10 februari 1869, sida 2

för ett nytt ansvaringssystem, endast att det komme att, i händelse af behof, fördelas och mångfaldigas. Vi se sålunda svårligen hvad man skall vinna genom att stadga artikelförfattares delaktighet i ansvaret. Men väl inse vi, hvad man på denna väg skulle äfventyra. Man skulle antingen tvinga tidningsutgifvare att etablera ett svekfullt system af understuckna namnsedlar i alla de fall, der författare befunne sig i den ställning, att de icke kunde eller ville framträda, för att personligen svara för hvad de skrifvit, ehuru detta kunnat vara förestafvadt af det renaste nit för allmänt bästa: eller ock skulle man nödga de tidningsutgifvare, hvilka vore för samvetsgranna att tillåta sig på sådant sätt kringgå lagen, att stöta ifrån sig bidrag, hvilka kunde för det allmänna vara af det allrahögsta värde. Man behöfver nemligen icke ha långvarig publicistisk erfarenhet för att veta, att i tidningarnes spalter ofta inflyta artiklar, författade af personer, hvilkas ställning eller lynne icke tillåta dem att sjelfva framträda såsom deras författare. Men dessa personer äro ofta de, som äro i besittning af den största sakkunskapen för ett ämnes belysande och bedömande. Deras bidrag skulle vara för pressen förlorade i samma ögonblick de icke vore förvissade om helgden af sin anonymitet. Och det låter för öfrigt ganska lätt tänka sig, att om ett sådant namnsedelssystem infördes och om man antoge, att det någorlunda samvetsgrannt efterlefdes, månget åtal skulle anställas blott och bart för att få framdraga och röja författaren. Detta namnsedelssystem är således ur alla synpunkter förkastligt, och vi bekänna oss icke förstå, huru man skall med något hopp om framgång lyckas etablera en lagstiftning rörande sådan delaktighet i pressförbrytelser, hvarom vi här talat. En annan art af delaktighet, som motionären åsyftat, är utprånglingen af brottsliga skrifter. Skulle motionären härvid afse utprånglandet af skrifter, som blifvit vare sig genom laga dom förklarade såsom brottsliga och deras försäljoing till följd deraf förbjuden, eller ock endast preliminärt seqvestreradei den ordning tryckfrihetslagen stadgar, så ha vi naturligtvis icke något att invända emot att sådan handling belägges med ansvar. Men skulle motionären deremot tilläfventyrs med sitt förslag åsyfta, att ansvar skulle stadgas för dem som utdela och försälja tidningar, mot hvilka ännu inga lagliga åtgärder blifvit vidtagna, så nödgas vi förklara honom hafva väl litet gjort sig reda för de förhållanden, för hvilka han vill lagstifta. Aläggandet af laga ansvar för utdelandet af en tryckt skrift måste ovilkorligen förutsätta hos den, som löper risken derför, tillfälle att taga kännedom om skriftens innehåll och förmåga att bedöma, huruvida densamma må vara brottslig eller ej. Men kan man väl föreställa sig såsom tänkbart och möjligt, att de som hafva befattning med tidningars distribution ega tillfälle att studera dem och förstå att bedöma dem. Skulle de handlande, i hvilkas bodar tidningar försäljas, skulle deras bodbetjenter, skulle utdelningskontorens föreståndare, skulle posttjenstemännen, som försända tusentals exemplar kring land och rike, skulle slutligen de pojkar, som på gatorna kringbära tidningar göras ausvariga för deras innehåll? Man skall troligen svara, att detta är orimligt, och vi dela denna äsigt; men de utprångla, dock alla tidningar, och således äfven tidningar med brottsligt innehåll, så ofta sådana förekomma. Vill man utsträcka medansvarigheten så långt, så förundrar det oss att man icke också ifrågasatt, att göra sättare och korrekturläsare medansvarige för skrifters idnehåll, ty de genomgå detsamma åtminstone mekaniskt. Att göra den personal, som deltager i distributionen af tidningar ansvarig för deras innehåll, är kort och godt omöjligt, när man vet huru denna distribution är ordnad och måste vara ordnad så framt några tidningar skola kunna finnas. Med icke ringa förundran hörde vi i första kammaren h. exe, hr justitiestatsministern företrädesvis lägga vigt vid det moment af motionen, hvilket handlade om delaktighet i tryckfrihetsbrott. Vi beklaga, att bh. exc. i sitt korta anförande icke lemnade ringaste antydning om, hvad han dermed åsyftade och hvad slags delaktighet han afsåg, och att vi sålunda äro ur stånd att diskutera hans åsigt i detta fall. Afven då h. exc. för egen del tillade en önskan, att det skulle öfverlemnas åt juryn att bestämma, när medbrottslighet må anses ha egt rum, iemnade han sina åhörare i ovisshet om, huruvida detta bedöiuande skulle föregås af bestämd angifvelse mot och laga ransakning med förmenta medbrottslingar; men vi befara, att,i hvad fall som helst, en lagstiftning i denna riktning skulle leda till en inqvisition och ett spioneri, med åtföljande demoraliserande försök att undandraga sig desamma, hvilka ingalunda kunde vara för rättstillstånd och sedlighet båtande. Det obestämda i den af h. exc. utkastade tanke tillåter oss dock, såsom vi redan nämnt, icke att bedöma den, men vi tillåta oss uttrycka vår ledsnad deröfver, att då den främste ledamoten i regeringen, vid hvilkens ord landet fäster så stor vigt, icke blott till följd af hans ställning utan äfven med afseende på hans personlighet, yttrar sig i en fråga sådan som denna, han icke finner det lämpligt att närmare antyda grunddragen af den förändring i lagstiftningen som han anser önskvärd. DRESS NERE Kamrarne ha I daoc vid middaostidoan haft