Aftonbladet – 10 februari 1869, sida 2

STOCEHOLM den 10 Febr. Tryckfrihetslagstiftningen. IL Det i herr Hallenborgs motion förordade medel, hvarigenom användande af det s. k. ansvaringssystemet skulle förekommas, är först och främst en bestämmelse, enligt hvilken, i fråga om periodisk skrift, icke blott den ansvarige utgifvaren, utan äfven boktryckare och förläggare skulle vara ansvariga, så att de skulie bli nödsakade gälda böter, skadestånd och rättegångskostnader, som ådömas för det brottsliga innehållet af en skrift. Detta skulie innebära en återgång till fordna bedröfliga förhållanden, som välingen för allvar tänkt mera skulle återkomma. Man begagnade i förra århundradet den metoden, att göra boktryckaren ansvarig vid sidan af författaren och utgitvaren, och förvandlade derigenom industriidkaren till en censor öfver intellektuella arbeten. I tryckfrihetsförordningen af 1774 ålades boktryckaren gerningsmannaansvar, då han tryckt någon skrift, hvars innehåll befunnes bröttsligt, äfven om författaren uppgifvit sig. Detta skärptes ännu mera genom kungörelsen af den 6 Maj 1780 angående boktryckares ansvar, hvarigenom censurenii sjelfva verket var återinförd och lemnad i okunnighetens händer; en lagstiftning, som är nästan lika orimlig, som om man gjorde gevärssmeden ansvarig för mord, som utan hans vetskap begåtts medelst en hos honom förfärdigad bössa. Verkringarne af en sådan lagstiftning visade sig äfven, ty (såsom Rydin säger i sitt arbete Om Yttrandefrihet och Tryckfrihet, sid. 172) den gjorde så väl bruk som missbruk af tryckfriheten till offentliga angelägenheters behandling omöjligt. Att åter vilja göra förläggare ansvariga vid sidan af och på samma gång med författare eller utgifvare, är en i vårt land helt och hället ny princip. Vi veta icke heller, att en sådan princip någonsin eller någonstädes blifvit tillämpad, annat än i Österrike, innan detta land på fullt allvar beträdde den konstitutionella frihetens bana. Man inser lätt, att detta är lika orimligt och skulle verka lika nedtryckande på den intellektuella verksamheten, som den förutnämnda boktryckareansvarigheten. Förpligtelsen att vid anmälan af ett tidningsföretag uppgifva förläggare, skulle ju föröfrigt kunna kringgås, liksom det skett i fråga om ansvariga utgifvare, så att äfven härutinnan ansvaringar skulle kunna uppställas, Hvad hr Hallenborg menar dermed, att för begagnande af rätten att anmäla sig sasom ansvarig utgitvare borde uppställas den qvalifikationen, att personeni fråga skulle vara d fullständigt åtnjutande af medborgerliga rättigheter,, är icke lätt att fatta. Det vissa är, att hvilka rimliga qvalifikationer man i detta hänseende skulle kunna uppställa och som icke vore af natur att förvandla yttranderätten till ett privilegium för vissa samhällsklasser, så skulle man icke kunna förebygga, att en samvetslös tidningsutgifvare inom de medgifva kategorierna skaffade sig en lejd syndabock. Hr Hallenborgs förslag i afseende å juryns sammansättning går derpå ut, att ledamöterna skulle genom lottning utses bland en jurymannakår, som till ett antal af 24 hvarje Jår skulle utses af den kommun, under hvars domstol tryckeriet lydde. Vid den öfverläggning, som i lördags egde rum i första I kammaren, angaf motionären närmare hvad han härvid åsyftat, förklarande det vara åt stadsfullmäktige, som han ville anförtro vaIlet af jurymannakåren. Vi behöfva icke utbreda oss vidlyftigt öfver denna del af förslaget, för att visa huru betänkligt, huru rentaf vådligt det är. Enligt detsamma skulle vården om den dyrbaraste af folkets politiskarättigheter blifva eänförI trodd åt korporationer, tillkomna endast för handläggningen af komruunernas ekonomiska angelägenheter, och utsedda genom ett valsätt, vars orimlighet man söker till någon del försvara och rättfärdiga just med anförande af den omständigheten, att de endast hafva till uppgift att bestämma beloppet af de kommunala utskylderna och deras användning.Det är ett faktom, att dessa korporationer, till följd af ifrågavarande valsätt, som redan ur synpunkten af de kommunala angelägenheternas handbafvande så allmänt och bittert öfverklagas, fått en öfvervägande byråkratisk och plutokratisk karakter. De samhällsklasser, vilkas föreställningssätt och intressen sålunda företrädesvis inom stadsfullmäktige representeras, ega, såsom de der finna sig i besittning af makt och fördelar, en öfvervägande benägenhet att motsätta sig förändringar i det bestående, och detta icke blott på grund af obestämda farhågor för allt som är nytt, utan ofta äfven till följd deraf, att deras intressen kunna vara ganska intimt förbundna med förhandenvarande ställningar och förhållanden, hvilka kunna innefatta stor orättvisa och grofva missbruk. Utan att tillvita dessa samhällsklasser någon principiel fiendtlighet mot tryckfriheten, har man dock, på grund af sakens natur och med någon kännedom om menniskolynnet, starka anledningar att hos dem befara en föga vänlig stämning mot en press, som energiskt förfäktar framåtskridandets sak samt med frimodighet och skärpa beifrar orättvisa och missbruk. Man torde invända, att stadsfullmäktige åtminstone i de större städerna redan ega en politisk befogenhet genom det åt dem lemnade uppdraget att utse ledamöter i första en L