Aftonbladet – 9 februari 1869, sida 3

Huru hög taxering enligt art. II bevillningsstadgan motsvarar apnniteterna ä Stockholms stads Jån? Ett svar å dennå fråga, nemligen det, att annuiteterna å debetsedlarne motsvara 2 rdr å hvärje bevillningsriksdaler, är vid öfverläggningarne hös Stockholms stadsfullmäktige om upptagande af ett nytt lån för hufvudstadens räkning lemnadt af den talare, som der först uppträdde. Insändaren skall i dessa rader söka lemna ett annat svar, som han hoppas skall komma det verkliga förhållandet närmare. I några delar måste dock insändarens utredning blifva endast approximativt riktig, då för frågans fullständiga lösning erfordras en vidlyftig undersökning, som af lätt insedda skäl icke har sin rätta plats i en tidning. hs omnämnde talarens i Aftonbladet för sistlidne onsdåg, såsom det tyckes, nästan ordagrannt återgifna bevisning i denna sak började dermed, att den reguliera ärliga utgiften för ränta och amörtering uppgingo också nu, enligt utgiftsstaten för år 1869 utan att medräkna fattigvärdsnämndens affärer) till 509,958 rdr. Tolkad etter den strängaste ordalydelse, är denna uppgift rixtig, enär detta belopp verkligen finnes å statens utgiftssida upptaget såsom en regulier årlig utgift. Att åter af en sådan enstaka uppgift draga den slutsats, att hela denna ränteutgift visar sig på hufvudstadens invånares debetsedlar, är dock tydligen alldeles förhastadt. Om man vill bedöma sina affärer efter deröfver förda räkenskaper, måste man nemligen icke allenast taga del af utgiftssidan, utan äfven hafva en blick öfrig för inkomsterna; och, i händelse upplånade penningar blifvit nedlagda i sådana företag, som gifva en inkomst, motsvarande lånens annuiteter, lärer låntagaren icke kunna anses nedtyngd af dessa annuiteter, utan tvärtom hafva en fördel af sådana lån. Först i den mån ett sådant förhållande icke eger rum, kan man tala om svärigheter att utgöra annuiteterna och, vid fråga om skuldsatta kommuner, om nödvändigheten att för detta ändamål verkställa uttaxeringar. Låtom oss pu, med ledning af denpa lika enkla som sanna grundsats, tillse, huru vid en flyktig blick förhållandena gestalta sig för Stockholms kommun. Af de lån, å hvilka den af talaren uppgifna annuitet betalas, är mer än en million rdr använd till förlagskapital i pantlåneinrättniogen. — För detta kapital tillgodokommer stadskassan 6 procents ränta, således mera än 60,000 rdr om året. Då pantlåneinrättningen under en lång följd af år visat sig kunna bestrida nämnda räntor, och ingen anledning till en förändring bärutinnan förefinnes, är man berättigad påstå, att 65,000 rdr af det uppgifna annuitetsbeloppet icke kunna visa sig på debetsedlarne i form af ökade skatter. Med någon uppmärksamhet på den åberopade staten kan man ock lätt finna, att denna ränteinkomst finnes derstädes uppförd. Vidare hafva lånen blifvit använda till anJägening och fullkomnande af stadens vattenledning. Räntan å första anläggningskostnaden finnes i staten upptagen med mera än 63,000 rdr, och denna -ränteafgift är beräknad att bestridas af vattenledningens årliga öfverskott. Att detta ock låter sig göra, blir tydligt deraf, att, oaktadt vattenledningen för år 1869 icke beräknats erhålla någon ersättning för utgifterna för rännstensspolning, hvilka kostnader torde uppgå till mera än 30,000 rdr om året, denna inrättning icke destomindre antagits med stöd af föregående års erfarenhet komma att, efter utbetalande af nämnda räntebelopp, visa för innevarande år ett öfverskott af mera än 51,000 rdr. Detta öfverskott, som blifvit anslaget till ledningens utsträckning samt till räntor och amortering å lån, som äro eller blifva för inrättningen upptagna, förslår således till betalning af de till omkring 25,000 rdr uppgående räntorna å den ännu oguldna delen af stadens skuld för vattenledningens utsträckning och fullkomnande. Sistnämnda summa, 25,000 rdr, jemte ofvannämnda 63,000 rdr, eller tillsammans 88,000 rdr, är man således berättigad upptaga bland sådana ränteutgifter, hvilka icke hafva någon inverkan på debetsedlarnes belopp. Ytterligare förekommer att, äfven om man icke längre tillbaka än till början af 1850talet sträcker sina forskningar angående de utgifter, för hvilkas bestridande staden iklädt sig en sväfvande skuld, som sedermera förvandlades till ett ännu qvarstående amorteringslån, man finner den nuvarande skulden ursprungligen hafva blifvit åsamkad bland annat för inköp af fastigheter och verkstäl