Aftonbladet – 8 februari 1869, sida 3

ställning, som i allmänhet vore herrskande i landet och den hungersnöd, som hemsökte vissa landsdelar, dels ock den allmänna opinionen, som tillräckligt tydligt uttalat sig i denna fråga, ansåg han det vara hvarje folkrepresentants pligt att fritt och oförbehållsamt uttala sin mening. Det vore tal. obekant, huruvida det är vanligt, att andra länder vid tillfällen sådana som det ifrågavarande plägade lemna slika ra han hade sig icke heller bekant huruvida de länder, från hvilka vår drottning och våra hertiginnor härstammade, hade lemnat dem brudgåfvor; men om så ock varit förhållandet, kunde vårt land icke jemföras med dem, allra minst nu, då tusentals af dess söner ropa på bröd, och då hela nationen vore tryckt af svåra ekonomiska bördor. När tal. tog allt detta i betraktade, nödgades han yrka afslag, om det ock skedde i strid mot en älskad konungs vilja. Hr Svensen fann utskottets motivering alldeles för knanpheadig: Utskottet hade antydt, att sådana gåfvor som den ifrågavarande vore vid dylika tillfällen öfligt bruk. Det hade varit godt, om utskottet i detta hänseende framlagt några fakta. Nu-hade utskottet föredragit -att undanhå!la alla sådana upplysningar, hvarigenom representanterna kunnat bilda sig ett klart och på skäl grundadt omdöme om frågan. Det borde icke förtänkas en representant från det fattiga Småland, om han i likhet med hvad som förut skett uttalade sin mening vara, att landet ej har råd till utgifter af förevarande beskaffenhet, och om han vid detta tillfälle frambure inför representationen ett uttryck af det verkliga tillståndet för närvarande i denna provins, hurusom nöden verkligen är mycket stor och hurusom de allmänna pålagorna äro och bli alltmera tryckande. Tal. hade visserligen från början ämnat begära, att utlåtandet måtte återremitteras, på det utskottet måtte åläggas att bättre än som nu skett motivera sitt förslag; men då andra talare redan yrkat afslag, förenade sig tal. i detta yrkande. Hr P. Nilsson från Kristianstads län ville icke heller bevilja det begärda anslaget; ty hvad tanke skulle väl folket erhålla om sin representation i fall så störa summor bortslösas, eller beviljas, såsom tal. rättande tillade. Yrkade derföre afslag. Hr Östman. Det vore ej tal:s mening att framkalla diskussion öfver den förevarande frågan; men han ansåg sig skyldig att ge sin mening tillkänna i en så vigtig angelägenhet. Tal. ansåg behofvet af det begärda anslaget vara vida mindre än bea af besparingar, och ville derför rösta för afslag. Hr Jöns Piihrsson. ville icke heller framkalla någon diskussion, men då han vore motionär skulle det se underligt ut, om han befunnes stillatigande. I fall det begärda anslaget beviljades skulle det gripa folket med smärta, och denna smärta skulle gripa vida omkring sig och fästa djupa rötter, isynnerhet bland befolkningen i de trakter, der hungersnöden för närvarande vore en hemsk, men daglig gäst. Den kraftigaste vältalighet ansåg tal. vid detta tillfälle vara att lägga ett tyst jig omröstningsurnan. r C. J. Bengtsson inskränkte sig till att tillkännagifva, det han komme att rösta för afslag. Hr Kjellman gjorde ett liknande yrkande, hvilket af tal skriftligen motiverades. Statsrådet frih. af Ugglas anhöll att med anledning af framställda anmärkningar få lemna upplysningar om, huru vid tillfällen som det ifrågavarande plägar tillgå. Först ville dock tal. hafva anmärkt, att brudgåfvor till prinsessor hade gammal häfd för sig, emedan den varit lagligen bestämd redan i 1347 och 1442 årens landslag. Derstädes vore nemligen 6 fall bestämda, då konungen egde rätt att utskrifva gärder, och ett bland dem var då konung bortgifte sin dotter. Denna samma lag var gällande under Carl XI:s regeringstid. Genom testamente hade denne konung förordnat, att hans båda döttrar skulle i brudgåfva erhålla 100,000 specieriksdaler hvardera. Detta icke blott gillades sedermera, utan i äktenskapskontraktet höjdes beloppet till 150,000 s.m. Efter denna tid hade icke ÄRR svensk prinsessa blifvit förmäld med någon utländsk furste, men exempel kunde hemtas från andra länder med lika stor konstitutionel frihet som hos oss vore rådande. Konungens af Italien båda döttrar, den ena förmäld med prins Napoleon, den andra med konungen af Portugal, äfvensom en brorsdotter hade hvardera erhållit 500,000 francs i brudgåfva. Trenne engelska prinsessor, döttrar till den nuvarande drottningen, hade erhållit, en af dem, 40,000 pund sterling i brudgåfva och 8000 pund st. i årligt underhåll, samt de båda andra 20,000 pund st. i brudgåfva och 6000 pund st. i årligt underhåll. Äfven tvenne danska prinsessor, som ST blifvit förmälda, hade erhållit brudgåfvor. Härtill kom att den norska representationen bade nyss bifallit brudgåfva för detta fall. Och trodde tal. det sålunda vara ådagalagdt, att brudgåfvor af förevarande art äro vanliga. Hr C. A. Larsson tyckte att det såg ut, som om statsutskottets ledamöter icke ville kännas vid sitt eget barn, efter som ingen af dem uppträdt Lill dess försvar. I utskottet hade tal. sagt nej, men det föll honom nu in att säga ja. Skulle man afslå detsamma, så kunde man icke med heder stå inför nationen, isynnerhet som i det afslutade giftermålskontraktet blifvit bestämdt, att prinsessan skulle erhålla hemföljd. Man hade visserligen sagt, att konungen borde kunna gifva sin dotter brudgåfva, men man hade sett huru svårt högstdensamme haft att reda sig ändå. Med en prinsessa vore för öfrigt ett helt annat förhållande än med en enskild mans dotter. Grundlagen förbjuler henne till och med att resa utomlands, och att gifta sig utan konungens samtycke, och i allt fall är hon förbjuden att äkta en svensk man utom let kungliga huset, hvadan det har sina svårigheter för henne att resa ut för att skaffa sig en fästman. Af detta skäl borde man äfven visa sin frikostighet och bifalla det begärda anslaget. Landet vore väl icke så utfattigt, som man velat låta påskina och den begärda summan voro icke heller så farlig. Om hvar och en af kammarens ledamöter blott ville skjuta till 100 rdr, så skulle den iskade gumman ernås, och ledamöterna af sitt riksdagsarvode ändå hafva 1100 rdr öfver. I fall man komme att skrida till votering och kontraproposition bli behöflig, ämnade tal. dertill före slå, att beloppet skulle uttagas genom en särskild bevillning, då hvar och en blefve satt i tillfälle att visa sin frikostighet. : Hr Petter Andersson yrkade afslag. Hr Hierta hade begärt ordet dels med anledning åf de anmärkningar som blifvit yttrade emot statsutskottet och således äfven mot dess ledamöer derföre att utskottet icke gifvit några närmare skäl för sin tillstyrkan af den k. propositionen, dels också emedan det syntes honom att fråsan icke borde helt och bållet förbigås med tystnad af hufvudstadens riksdagsmän. Han undrade ngalunda på de protester som af åtskilliga representanter från särskilda landsorter här sig illkänna, sannolikt under intrycket af de dystra skildringar som de få emottåga från hemorten. Om nan likväl skulle bedöma saken endast från denna itgångspunkt, så förefonnes samma skäl till ett slag, om ock i mindre grad, äfven i hufvudstalen, ty det vore nogsamt kändt, att äfven här är större nöd bland en del af befolkningen, än på lera år tillförene, och fattigvården har aldrig vaäit så betungande. Men att hufvudstadens fattiare befolkning likväl icke hade något emot brudsåfvan, såg tal. i den omständigheten, att, oaktadt n adress nyligen blifvit afgifven af Stockholms wbetare rörande kommunalfrågan, ingenting dervid nämndes om brudgåfvan, Han trodde emellerid icke att flertalet af kammarens ledamöter be