Aftonbladet – 8 februari 1869, sida 3

För närvarande tvistar man om huruvida den enskilde har frihet att hushålla efter behag med sin egendom, sin skog. Friheten är dock, såsom amerikanarne definiera den, blott rättigheten att utöfva allt godt, sant och rätt, utan att ingripa uti andras lika berättigade tillvaro. Klart är alltså att ett lands innebyggare med fullkomlig rätt och utan att störa individens frihet kunna stifta lagar för skogshushållningen, för att stäfja ett gammalt sjelfsvåld, som hotar samhället med undergång. Då vår nation måhända icke på länge ännu uppnår den grad af civilisation, att den förmår afsäga sig denna sjelfsvåldiga frihet, som blott gynnar det slags vinningslystnad, som önskar skörda utan arbete, utan sådd, så är det statsmakternas pligt att tillse det alla till buds stående medel användas, för att hålla en för landets behof tillräcklig areal skogbeväxt. På öfvertygelsens väg kan mycket göras, ehuru de försök, som hushållningssällskapen gjort genom forstmäns anställande och genom till och med gratis utdelning af både skogsfrö och undervisning, hafva hittills endast Iönats med otack; vi tro dock att ihärdighet skall besegra hindren, då afsigten är god. Statsoch de allmänna skogarne äro bekl: gligen numera så små, att de knappast hafva någon annan betydelse, än att såsom skolor eller exempel utbreda ideer om skogens vigt och värde och cm fördelen af en god hushållning. Vidriga omständigheter motverka dock äfven detta deras mål; så t. ex. kunna kronoskogarne icke :framvisa några goda ekonomiska resultater, då flere kronoparker fått ett så ofördelaktigt läge och äro så små, att deras afkastoing ej ens aflönar skogvaktaren, och då häradsallmänningarne icke bidraga något till skogsförvaltningen; vidare hafva våra skogstjenstemän, utom stora revier, äfven alltför olikartade göromål, för att kunna göra tillbörligt gagn i sitt egentliga fack. Så äro de i Norrland mera att betrakta såsom fiskaler, än som forstmän, och t. o. m. i södra landet skola de vara åklagare, deltaga i allmänningars förvaltning, der endast skötseln borde dem åligga, och verkställa utminuteringar m. 1. saker, som ofta kan gifva tjenstemannen en skef stälining till den menighet, som han skall öfvertyga om fördelen af en god skogshushållning. Skogsstaten är sedan länge en interimsstat, och dock beror hela nyttan af statsskogarne på dess organisation. Den skogsordning, som 1866 såg dagen, lärer snart efterföljas af en, sedandess högligen påkallad, ny instruktion, Y till förlidet års skogsmöte hade kongl. skogsstyrelsen på regeringens anmodan framlagt tvenne af samma styrelse upprättade alternativförslag till organisationen m. m., och blefvo dessa förslag punkt för punkt genomgångre, samt föreligga väl nu jemte mötets protokoll till pröfning. Det dyrare förslaget, som bibehöll gamla sättet för en medelbar kontroll genom en särskild tjenstegrad; förordades af de erfarne öfverjägmästarne; det andra förslaget åter, som gaf styrelsen makt att ombesörja kontrollen, genom att ur revierförvaltarnes led upptaga tillfällige besigtningsmän, förkastades visserligen till en början med obetydlig majoritet, men mötet närmade sig dock senare detta förslag och uttryckte såsom sin åsigt, alt kontrollörerna väl borde hafva fast tjenst, men icke på samma gång innehafva en högre tjenstegrad, eller vara chefer för de öfrige. Klart är ock att så länge k. skogsstyrelsen är så sammansatt, att den icke kan utsända egna medlemmar, för att biträda och öfvervaka kontrollen, så måste den ock icke allenast hafva i sin makt att använda förmågorna, der de finnas, utan äfven hafva rätt att bibehålla dem, endast så länge de äro fullt skickliga till detta vigtiga värf. Då nu pensionsväsende icke finnes, så skulle dessa platser slutligen bli blotta sinekuriater och således i det hela öfverflödiga och gagnlösa. Dessa oafsättlige tjenstemän skulle icke heller stå i samma lefvande samband med styrelsen, och vidare har erfarenheten visat, att de behöfva kontroll lika, om icke ännu bättre, än de egentliga, praktiserande forstmännen, hvilka hafva göremål af så intresseväckande art, att deras pit och deras ansvarighetskänsla icke bör förringas af onödigt förmanskap; blotta omsvepen och omgångarne i expeditionsväg förhindra mången god sak och göra stundom betydlig skadas så t. ex. hafva på mer än ett ställe vindfärlen efter 1863 års stormar fått ruttna bört, eller förorsakat insekt-härjningar inna alla förslager och processer blifvit afgjorda. — gra är således nödig hvar den kan ske. ? Efter en kurs vid vårt goda skogsinstitut, med derpå följande etteller två-årig praktik under tillsyn af erfaren person, böra skogstjenstemännen kunna reda sig sjelfva, och för kontrollen sörjer nog k. skogsstyrelsen och allmänheten. Ett kostsamt oc qväfvande förmynderskap vore nödigt, endast i jemnbredd med ett aflöningssystem, som beräknar att halfva lefnadskostnaderna skola utgå af lönen och den andra hälften af sportler eller tjenster hos enskilde personer, : Vi kunna icke underlåta att ännu en gång påpeka det oriktiga ati, att de härader, som äro nog lyckliga att ega allmänningar, på köpet skola få dessa vårdade och skötta genom den afkastning, som de norrländska skogarne och kronoparkerna lemna, eller genom särskilda tributer af öfriga härader, i form af statsanslag. Boställsm. fl. kronoskogar, hvilka alla borde skötas af skogsstaten, skulle också bidraga till dennas aflöning. Vid nu pågående riksdag har man fästat . särskild uppmärksamhet vid anslaget till stats skogarne, men vi våga hoppas, att icke några inskränkningar måtte ske uti de få medel, : som nu finnas till skogshushållningen höjande, utan att nya och kraftigare sättas i stället; och att icke stundens bekymmer må förhindra en vis och förutseende politik. Ofta drages för ögonblickets kraf stora vexlar på framtiden, och det vore mer än oädelt att då på samma gång lemna denna framtid i arf ett utarmadt, ett skogfattigt lang icus.