Aftonbladet – 8 februari 1869, sida 3

I skogsfrågan. Om svenska skogarnes tillstånd och oupphörliga förfall, är åtskilligt taladt och skrifvet, utan att man lyckats bibringa allmänheten klara idter om hvad som är att göra till ett bättre. Så synes det oss af den långsamhet, hvarmed frågan mognar, och vivore eljest färdiga att klaga öfver. brist på storsiothet hos det folk, som icke hämmar de missbruk, hvilka otvifvelaktigt skola inskränka och försena dess framtida utveckling. Väntar man på nöden till lärmästare, eller månne icke faran är nog öfverhängande? — Enhvar kan dock lätt bli öfvertygad, och det utan annan auktoritet än egna ögon, egen eftertanke; ty nästan öfverallt inom landet, i Norr-land, i Skåne; på Svältorne hafva våra förfäder inristat alltför varaktiga bevis, och vill man se sjeltva förvandlingen från bördig skogsmark till ödeland, så vandra en gång öfver Småland, gå upp på Billingen eller Tiveden, dessa fordom så sköna kronoskogar, och man skall icke behöfva hemta visdom så långt bort, som från Island, Grekland, Mindre Asien, m. fl. länder. Tanken, såväl som erfarenheten, lärer, att ett ogynnsamt klimat och en genom skogarnes uthuggning allt kargare natur uppammar blott en dålig menniskostam, om den ej helt och hållet förjagar det folk; som blott en tid kunde bära framåtskridandets och utveckliogens fackla. i