Aftonbladet – 8 februari 1869, sida 2

pekfingret ett V för ait sätta om hakan; slutligen utbrast han i en djup suck, såsom början till den monolog han ärnade hålla. Hvad vill detta säga, sade han; knappt har jag fått smaka lyckan att vara fri och beroende, förrän en betjent kommer och vill luellera med mig, under förevändning att jag ;j är gentleman. Jag måste sätta mig under skygd af lagarne. ; Han tillsade om sina hästar och vagn; nen trädgårdsmästaren omtalade för honom utt hela hans betjening hade följt John och utt de hade uppslagit affischer i Highgate, Hampstead och Cricklewood, uti hvilka de iotade med den fruktansvärde Johns vrede la dem uti grefskapen Kent och Middlesex som togo tjenst hos knifsmeden Shoffield. Min Gud! utropade Shoffield, och det öljande ordet torkade fast på hans läppare Trädgårdsmästaren bugade sig och försvann. Den dlycklige kniffabrikören fördjupade sig sin park för att rådfråga träden. Han tällde sig framför ett träd, i position som n boxare, såg på sin klocka och var till slut å uppskakad som en 60 års gammal giktjuk mamsell, hvilken förlorat sin mops. Emellertid måste han tagaett beslut. — Shoffield, hotad till sitt lif och sin egendom, vestämde sig slutligen att taga sin trädgårdsnästares blå förkläde på sig, och med sin ista bästa knif i handen samt så mycket venningar, han i hast fick tag uti, rusade han istad, öfvergifvande sitt landställe, raka vär en till London. När Han skulle passera Tighgats-bryggan, fattade honom en förfärig fross-attack, och straxt under bron vid anten af floden hörde han ett gällt skratt ch märkte John, som stod i position för att epetera bästa sättetatt döda sin motståndare. On af sekundanterna ville parera med John, tt ej Shoffield skulle komma. — (Forts.)