Aftonbladet – 6 februari 1869, sida 3

see MIR OM ee I UR RR KK Livland, af C. Annerstedt; Kaniken Gamle Harmsöl, isländskt andligt qväde från medel tiden, öfvers. af H. Kempff; Gotiska bidrag af V. Uppström; Aeschyli sorgespel De sj mot Tebe, öfvers. på svensk vers och kom Imenterad (på latin) af ÅA. Alexanderson Teori för ytor af andra graden, af G. Dillne Bland dessa afhandlingar skola vi nämn det förtjenstfuila bidrag till belysning af ei alltför mycket försummad del af vår historia som hr C. Annerstedt lemnat i sin framställ ning om Grundläggningen af svenska välde i Livland 1558—1563 samt deraf alstrad strider inom Vasahuset. Vi tillåta oss ut trycka den förhoppningen, att den skicklig : J och noggranne forskaren ej skall anse sitt vär på det område, han nu med framgång be. trädt, afslutadt, utan fortfara att upplys: den ännu temligen mörka historien om Sverges fordna transbaltiska besittningars tillstånc och öden under svenska väldet. Det syne: vara en lockande uppgift för en ung, begåfvac historiker att uppbryta detta fält. — Mi Alexandersons präktiga öfversättning frår Aeschylus har, om vi ej misstaga oss, af kompetente domare vunnit ett hedrande erkinnande. — Hrr Kempffs och Uppströms arbeten vittna båda på ett glädjande sätt om den nordiska språkforskningens uppblomstring på senare tider, äfven vid de svenska högskolorna. I hr Rabenii rektorsprogram förekommer ett yttrande, som vi tro oss böra i dess helhet meddela, så lydande: Inom de vid universitetet hållna föreläsningar har detta år att uppvisa en tilldragelse, hvilken, ehuru fullkomligen ny och ovanlig, till sitt upphof är så riktigt tänkt, till sina följder bör blifva så välgörande, att man må önska, det den komme att ofta förnyas. En framstående medlem af Kristiania universitet, professoren i lagfarenhet F. . Brandt, har på anmodan här infunnit sig och unIder loppet af höstterminen hållit en series af föreläsningar öfver valda delar af den norska rätIten. Hvad som hufvudsakligen fördröjt föreninj gen mellan de nordiska folken i fortgången till det mål, den en gång skall hinna, och dit den under sin tillvaro betydligt närmat sig, det är utan tvifvel bristande kunskap hos det ena folket om det andra. Denna kommer väl egentligen deraf, att intetdera folket kan anses vara ett af dem, som i egentlig mening kunna sägas gå i spetsen för Europas kultur, och att således, när man vill taga kännedom om något, som finnes utom det egna landet, man hellre går till något af dessa, som anses representera den europeiska bildningen på sin höjdpunkt. Och likväl — hvilka frukter har icke Norges, genom den politiska sjelfständigheten likasom föryngrad uppvaknande nationella kraft, frambragt inom vetenskapens, vitterhetens och lagstiftningens område, huru mycket är icke att lära af detta folks politiska och kommersiella utveckling, för att icke tala om det särskilda intresse kännedomen om detta folk bör ega för oss svenskar till följd af den stamförvandtskap ock det politiska band, som förenar oss med det! Här är mången fördom, uppkommen från förgångna tiders beklagliga politiska förhållanden, att förskingra, och anordningar af det slag, som nu blifvit nämndt, äro visserligen Sä det verksammaste medel att vinna detta ändamål., Det kan ej annat än glädja oss att höra detta uttalande. Det har öfverraskat oss att finna, huru dess auktor af ett, tillsvidare ensamt stående, erfarenhetsrön låtit sig så fullständigt öfvertygas om vigten och gagnet af en anordning, som han ett par, tre är förat i sin mån sökte omintetgöra. Då nemligen Nordiska nationalföreningen, liksom förut det Skandinaviske Selskab, till k. m:t ingick med anhållan om uppförande af ett anslag å universiteternas budget för ifrågavarande ändamål, och detta förslag, remitteradt till de akademiska konsistorierna, i Oktober 1865 till behandling företogs af vederbörande i Upsala, utlät sig hr Rabenius afstyrkande. Trots den, man kan säga, uttömmande granskning, frågan i Norge varit t underkastad, ansåg han henne då befinna sig i alltför obestämdt skick, för att med sin röst kunna understödja förslaget. Den raska omvändelsen är egnad att uppmuntra hvar och en, som stwäfvar för den praktiska skandinavismen. Lunds universitets årsskrift, sista årgången, innehåller, jemte föreläsningskatalog för läsåret 18657—1868, samt uppgift på de föredrag, som under samma tid biifvit hållna vid Fysiografiska Sällskapets sammanträden, följande afhandlingar af mera allmänt intresse: Det nyromantiska i sagospelet Lycksalighetens ö af G. Ljunggren; Apahåravsrmans äfventyr, från sanskrit öfvers. af A. Z. Collin; om kyrkan i Skåne under katolicismen, af A. N. Hammar. Dertill komma tretton matematiska och naturvetenskapliga afhandlingar af hrr Hill, Möller, Bäcklund, Blomstrand, Svensson, Wahlgren, Qvennerstedt, Olsson, Lyttkens, Agardh, Areschoug, Berggren och Torell. I den lundensiska årsskriften har sålunda den filosofiska fakulteten fått åtaga sig att ensam representera universitetets vetenskapliga produktion, medan teologer, jurister och medici alldeles hållit sig undan. Ref. kan ej fälla något omdöme om afdelningen för matematik och naturvetenskap, men der äro ju åtskilliga namn nämnda, som tillräckligt svara för hvar sitt bidrag. Afdelningen för filosofi, språkvetenskap oc historia innehåller de tre ofvannämnda afhandlingarne, som utmärkt väl försvara sin plats. Att man hos hr Ljunggren träffar fin estetisk analys och omfattande litterärhistoriska vyer, är längesedan kändt. Hr Collins från sanskrit öfversatta och med förklarande noter försedda äfventyr, utgörande andra kapitlet af den enda hittills bekanta sanskritroman, skall något hvar läsa med intresse; och hr Hammar har lemnat ett grundligt bidrag till Nordens medeltidshistoria, Det omfattar tiden från kristen-! domens införande i Skåne till 1379. Fort-! sättning och, förmodligen, slut äro att motseZ nästa band af årsskriften. ! 8 t E Betänkande, afgifvet af kommissionen för behandling af åtskilliga till undervisningen 5) historia och geografi inom elementarläroverken hörande frågor. (Norstedt. 1868.) b Nuvarande statsrådet och chefen för eckle-t siastikdepartementet har, som bekant, egnat? n synnerlig uppmärksamhet åt skolbokslitte-S aturen. År 1865 förordnades en komite, attr sranska förhandenvarande, till elementarläoverkens tjenst utgifna läroböcker inom fi råknundervisningang amrada camt afniftta le