Aftonbladet – 6 februari 1869, sida 3

Pl vilja vi ej bestämdt säga. Att det vore I önskligt, torde ej möta motsägelse: blott lalltför ofta träffar man i den allmänna bild!lningen spår af en nog ensidigt europeisk ex. klusivitet eller fördomsoch anspråksfullhet. J Och detta till ej ringa del derför, att unI dervisningen alltför mycket vänjer till glömiska af, att utom denna utvalda del af jorIden existerar någonting annat än tomhet eller barbari. I Komiterade förorda lifligt, att svenska ori: I ginalarbeten användas vid den historiska skolJundervisningen. Naturligtvis äro vi redo att Jidet hela instämma i denna grundsats. Dock Tvill det synas oss, som skulle på skolans Thögsta stadium — tredje kursen i allmän historia — valet gerna kunna vara fritt bland Idet bästa, som hela den nordiska skolbokslitteraturen har att erbjuda. Den danska Jeller norska munarten kan ej der göra minIsta svårighet, då elementarläroverket, jemte det att språkstudier i allmänhet äro en hufvudsak i dess undervisning och således språkIsinnet starkt öfvas, redan på ett tidigare stadium börjar undervisning särskildt i Norges och Danmarks språk och litteratur... Och någon skadlig inverkan på lärjupgens öra för modersmålets renhet år ej heller häraf att frukta: den faran ligger på annat håll, nemligen den alltför tidigt börjande läsningen af tyska språket. Vi tänka på fördelen att i stället för ett mindre godt svenskt originalarbete kunna välja t. ex. L. Kr. Daas lärobok i nyare historien. Komiterade ha lika sakrikt och noggrannt utredt frågan om de riktiga grundsatserna för den geografiska undervisningen; vi måste i afseende på detta ämne hänvisa till sjelfva arbetet. Endast en detaljanmärkning i förbigående! För de geografiska namnens skrifsätt uppställes den regeln, catt vid alla civiliserade länder de nationella och inhemska namnen bibehållas; dock torde i afseende på de slaviska, keltiska och tsjudiska länderna denna grundsats blott med vissa inskränkningar kunna tillämpas. Denna regel torde måhända vara det minst egentliga och träffande i hela utlåtandet. Att nordiska, engelska, tyska och romaniska namn böra bibehållas sådana de lyda och skrifvas i resp. land, är klart. Det, hvari läroböckerna hittills företett ett tragikomiskt virrvarr, är de geografiska namnen från länder, hvilkas språk ej hör till de allmännare studerade och kända kulturspråken; men äfven om dessa tro vi den regeln i allmänhet böra gälla, att de bibehållas i sin nationella och inhemska form. Men detta är ej så att förstå, att lärjungen skulle behöfva lära sig ryska alfabetet eller den polska ortoepien 0. 8. V., utan så, att t. ex. ett slaviskt namn återgifves med svensk ljudbeteckning så öfverensstämmande, som i dylika fall möjligt är, med den cnationella och inhemska lydelsen. Exempelvis: man skrifve ej Warschawu, hvilket är en tysk och endast tysk form hvarför då ej så gerna Varsovie (fr.) eller Warsaw (eng.)? — utan man skrifve, enligt polska uttalet, Varsjäva (polsk: Warzawa). I afseende på de geografiska namnen i utomeuropeiska, af europeer beherrskade eller koloniserade, länder kunde äfven en eller annan erinran ha varit af nöden, o. s. v. Den senare, vida drygare delen af komiterades arbete innehåller en granskning af ej mindre än etthundratolf för elementarskolorna afsedda historiska och geografisk läroböcker samt kartor. Den är på en gå allvarlig i sak och human i form. Afi ledningen inhemtar man, catt de teralij vidlyftigadetaljanmärkningar, på grund hva komiterade bestämt sina i det tryckta benkandet uttalade, mera allmänt hållna och rtfattade omdömen, äro förvarade — vi förmoda i ecklesiastikdepartementet. Att offentliggöra dem in extenso, skulle väl ha blifvit nog vidlyftigt och kostsamt. — Att meddela ett eller annat prof, ha komiterade måhända ansett lända till oförtjent prjudice för den eller de läroboksförfattare, som skola utväljas till varnande exempel. Vi kunna dock ej neka, att det ofog, som ett oförsynt ilettanteri bedrifver på detta fält, väl kunde rtjena en grundlig näpst, och att det vore rätt nyttigt, om en del lärare, de vare läroboksförfattare eller ej, en gång just genom en sådan detaljkritik finge syn på, hur det står till, och ett rätt lifligt intryck at behotvet af en förändring till det bättre. Låtom oss emellertid med komiterade hoppas, att örfattarne till de granskade arbetena ej skola örsmå, vid utgifvandet af nya upplagor, att studera komiterades handskrifna kritik. Och måtte den förmodligen ymniga hög af histoiskt och geografiskt cogräs,, som komiteade samlat och till påseende förvarat, deremte tjena nya läroboksförfattare till en handedande antibarbarus i deras icke lätta, men. Blott alltför ofta nog lätt åtagna och något ättfärdigt skötta värf! nfr. Gustaf Adelf. Von G. Droysen. Erster Band. Leipzig 1869.