Aftonbladet – 6 februari 1869, sida 2

Hör, min dotter, sade Padre Nolasco, sedan Estevan gått, Rosita har bedt mig säga dig att hon ej kommit till dig, emedan hon inte vill, hvarken sätta sin fot i detta hus, eller se någon af Lorepzos slägt. Och huru mycket jag också säger henne att detta är orätt, så bryr hon sig ej derom, åtminstone intenu. Hon säger också att så länge hon lefver, skall du ej vara hos någon annan än henne; nu vet du det. Rosita, liksom Dolores, hade genom sorg och tårar gått öfver från barndom till ungdom. Den friska rosenfärg, som kom och gick på hennes kind, hade för alltid försvunnit. Hennes lifliga glädtighet hade slocknat som en ljuslåga för ett luftdrag. Nu retades hon aldrig med sin mor och gäckades aldrig med Padre Nolasco om sin onkels porträtt. Hon förde ett arbetsamt, nyttigt och allvarligt lif, gick mycket i kyrkan och visade de fattigaste et hjertligt deltagande. Hvarje år den femte September, årsdagen af stackars Tomas död, ser man i det öde klostret vid hafvets strand, en gammal prest, som långsamt läser en själamessa. Tvenne qvinnor, som ständigt åtföljas, äåhöra honom alltid. Den ena är ung och välklädd, allvarsam, men frisk och behaglig, och ser ut att nyttigt och klokt använda sin tid; den andra är ej heller gammal, men hon är sorgklädd, blek och sjuklig, och synes ej hafva många sorgedagar qvar att räkna. Då fo!ket ser dem gå förbi, säga de deltagande: Så förståndig dofta Braulias Rosita bar blifvit! Det är en qvinna efter Guds sinne, Ochp tillägga de, Dolores, hon bleknar mer och mer; hennes hjerta är dödt i bröstet! Somliga födas till veriden blott för att lida! Stackars Dolores! SLUT.