Aftonbladet – 5 februari 1869, sida 3

Motion af hr A. Adlersparre om anvisande af anslag för åstadkommande at en fosterländsk krigsundervisning ut rikets offentliga skolor och undervis: ningsverk. Ett vaksamt iakttagande af dagens förändrade förhållanden tillegnar sig det goda tiden fram bringar, och gör det båsta det kan af dess bri ster, hvaremot svikna förhoppningar äro förbise endets säkra skörd. I likhet med alla andra länder måste äfven vårt fädernesland hafva en väpnad styrka, afsedd at hindra utländskt våld eller inblandning uti vårs egna, andra stater icke förnärmande, inre ange lägenheter. En väpnad styrka ega vi också, och under dess skydd hafva vi hitintills lyckats vidmakthålla ett aktadt anseende. Men vårt försvars verk, ehuru en storartad skapelse, är, hvad anordningarne vidkomma, ett barn af en längesedan förfluten tid, och århundradens förändrade förhållanden hafva gjort att krafter, som fordom innebura tillräcklig säkerhet, numera icke kunna anses betryggande. Vi äro icke mer jemnstarka med våra grannar. Icke heller hafva vi nu, såsom förr, den förmur af besittningar på andra sidan Östersjön, som skyddade moderlandet från direkta anfall Ingen af våra grannar egde då, såsom nu, ångflottor, medelst hvilka han kunde slå brygga öfver Östersjön och under loppet af några timmar hitföra härar för att på olika ställen af vår kust i tusental oss anfalla. Deremot hafva vi nu, hvilket icke tillförene var. förhållandet, skyldigheten att bevaka vigtiga intressen vid det nordliga vesterhafvet, samt, hvad mer är, fria samhällsformer med en framåtgående laglig utveckling; men dessa sednare, hvilka smitta och i sitt kölvatten alltid draga med sig ett utmanande öfvermod, äfvensom de förstnämnda, de isfria hamnarne, hvilka för en utåt riktad politik vore klenoder, kunna förr eller sednare blifva, om de ej äro, lockelser till våld i afsigt att qväfva eller eröfra. Se vioss vidare omkring, finna vi derjemte, att i Europas flesta länder anses säkerheten icke numera betryggad eller eröfringslystnadens behof tillfredsställda med att beväpna blott en särskild, jemförelsevis fåtalig samhällsklass, en stående arm, rekryterad ibland landets lägre arbetare, utan är det nu en allmän politisk sträfvan att skapa ett beväpnadt folk, omfattande hela den manliga befolkningen, äfven vetenskapernas och industriens mest bildade män, hvarigenom krigsmakten icke blott erhåller ett ökadt antal stridbara armar, utan ock i sig upp: tager hela folkets koncentrerade vilja, desa hand. skieklighet, kunskaper och intelligens, och sålunda, till oförberedda grannars våda mångdubblar sin styrka. , s Dessa yttre, för oss ogynnsamma, förändrade förhållanden, hvilka erfordrat ett hundraårigt utvecklingsarbete, hafva icke uti våra egna inre åtgöranden för betryggandet af vår säkerhet, framkallat nya krafter, motsvarande det ökade behofvet. Tillfredsställde med hvad hädangångna slägten utarbetat i öfverensstämmelse med dåvarande förhållanden, och gifvande alltför ringa vigt åt hvad tiden utomkring oss frambringat, synas traditionerna hafva varit det hälleberg, hvarpå vi turnämligast byggt vår säkerhet; men att endast se tillbaka och för öfrigt stå still, eller nära så, har vållat månget folks olycka, och är den kinesiska vägen utför det lutande planet. Vi lefva i en tid, som börjar tåla sanningen i allt, och då är det en pligt, enär det för fåderneslandet är till gagn, att äfven våra. försvarsangelägenheter j denna anda vidröras. Det kan icke nog ofta framhållas, huru jemnyigten är störd, emellan hvad vårt försvar erforårår och hvad vi för detsamma nu kunna påräkna, samt å andra sidan, hurusom vi kunde blifva trygga, om vära slumrande krafter väcktes, hvilket endast beror på förbättrade anordningar. Vår militära uppgift är hädanefter, enligt den öfvervägande opinionen inom landet, uteslutande att bereda oss för försvaret; dock icke såsom det hette förr, att på Tysklands slätter bevaka Sverges intressen, utan ett hemmavarande försvar, till det väsentligaste ordnadt mot direkta anfall från vår mäktigaste granne. Men denna granne är en stormakt, ännu ung och eröfringslysten och stark i trön på sin historiska marsch åt vesterhafvet. Han eger krafter att nära nog samtidigt på flera punkter ossanfalla. Gent emot honom hafva vi en blottad kust, tvåhundra mil lång och försedd med mer än femtio för transportiottor tillräckligt djupa och säkra hamnar, af hvilka endast några bland de vigtigaste kunna af oss så befästas eller med vår flotta skyddas, att de för en fiende blifza otillgängliga. Derjemte är det den angripahde, icke en avande, som bestämmer stället och tiden et, hvarföre oss icke lär medgifvas hvarken att få veta landstigningspunkterna, förrän de redan äro befästade depoter, eller tid efter Kri äförklaringen att dana nya soldater. Äfven om det härtill skulle kunna sägas, såväl på grund af fakta som af grannlagenhet och välvilja, att denna mäktige granne är den fredligaste af alla malter; det han aldrig visat benägenhet; att utvidga sina gränser ollor ingripa uti andra Ståters angelägenheter; ätt hans blickar icke af någon manande finger varit riktade åt vester såväl som åt söder och öster; och att han, så långt historien går tillbaka, för ass varlt den vegennyttigaste vän, äfvensom icke heller Kan, å sin sida, egde hågkomster, som barättigade till misstro eller tvifvel på våra fredliga försäkringar m, m, — äfven om allt detta vore förhållandet: och det således emellan honom och Vss au