Aftonbladet – 5 februari 1869, sida 2

man har häft dessa betänkligheter och hon har höjt den enkla Kompositionen till en förklarad skönhet genom den rena innerligheten i känslan, det ljufva behaget i tonen, den kyska idealismen i uttrycket, så att äfven den motvilligaste måste bli hänförd. Samtliga företrädena i hennes teknik, hennes af inga skuggor störda stora ton, renheten i hennes intonation och hennes alldeles oförlikneliga staccato verkade att äfven de två sista satserna af Vieuxtemps IE-dur-konsert gjorde sig fullt gällande, och det stormande bifall, som flera gånger vid öppen scen afbröt orkesterns tutti, bevisade bättre än vårt ord det förmår, att hennes prestationer voro sådana, som blott den äkta konstnären förmår skänka sina åhörare.