Aftonbladet – 2 februari 1869, sida 2

Stockholms stadsfullmäktige åtskildes i natt först efter kl. 12. Orsaken till denna sena timma var hufvudsakligen en lång, sakrik och stundom häftig debatt angående det i beredningsutskottets betänkande AZ 9 föreslagna, nya amorteringslånet af 3 millioner, afsedt, dels hufvudsakligen till konvertering af äldre förfallande lån, dels till ett par nya ändamål. Vi skola i morgon meddela redogörelse för öfverläggningen. Hvad vi funnit särskildt anmärkningsvärdt är blott den af hrr Krener, Wallenberg, J. v. Koch, Hazelius m. fl. opponenter mot utskottets förslagj bjert framhållna faran af att genom lån, som ej genast skola användas, hopa för stora tillgångar i stadens kassa, hvilket under alla förhållanden leder till för stor lätthet vid beviljandet af utgifter, och särskildt måste så göra hos stadsfullmäktige, i anledning af deras arbetsordning. I 26 af K. M:ts förordning om: kommunalstyrelse i Stockholm föreskrifves nemligen, att stadsfullmäktige skola, efter granskning af vederbörande nämnders inkomstoch utgiftsförslag, bevilja medel till statsutgifternas bestridande samt förordna om skattebidrag till dessa medels anskaffande. Detta sker en gång om året, vanligen på hösten. Staten för det följande året regleras då, och alla tillgångar disponeras; men sedan sammanträda stadsfullmäktige, enligt S 19, en gång hvarannan månad och deremellan, så ofta öfverståthållaren finner sådant af nöden, Vid dessa sammanträden behandlas oupphörligen frågor om utgifter, och anslag beviljas utan afseende på hvarifrån medlen skola tagas. Följden blir den naturliga, nemligen nödvändigheten af nya lån, då uttaxeringen likväl ej kan drifvas öfver en viss höjd. Särskildt pi pekades, hur det gått med 1866—67 års lån, af hvilka nu, enligt drätselnämndens eget medgifvande, bort återstå 2,541,577 rdr 94 öre, men i verkligheten blott återstode 1,830,000 rdr, varande de telande, cirka 711,000 rdr:na använda till betäckande af åtskilliga, af stadsfullmäktige vid flere tillfällen, utan advisande af medel, beslutna utgifter. Saken förefaller oss värd att beaktas; ty otvifvelaktigt torde vara, att der rikaste kommuns tillgångar slutligen måste uttömmas, om ej det ständiga lånandet, i förening med det ofta alltför lättvindiga användandet af delånta medlen, något stäfjas.