Aftonbladet – 29 januari 1869, sida 2

Rosita började fundera och såg högst intresserad ut. En vacker flicka, sade hon halfhögt; det är väl jag, det. Söker sin lycka? det gör jag också. Klipper utan sax?... ja, det tör väl hända att jag gör. Men det der att sy utan tråd — — nej, det kan jag inte ZISSA. Har du inte sytt mig fast här vid fönstergallret utan både tråd och vax, flicka? Jo, det är sannt. Men det var ändå inte rätt gissadt. Hvad är det då? i Det är skeppet. Åh, nu kommer min mor! afbröt honom Rosita, och om hon finner dig här, så nyper hon mig, hvilket inte rör mig, och låter mura igen fönstret, hvilket deremot rör mig ganska mycket. Och hon sprang bort men kom genast tillbaka för att säga: Kom ihåg, Tomas, att du skall hafva hafskräftor hem åt mig, nästa gång du reser bort.n Och hon försvann lätt och tyst som en andedrägt. f Mången, som verlden dömer hårdt, är icke syndigare än så! XII Medan Rosita och Tomas bundo sin krans af vårblommor, inträffade den tidrymd, då år 1850 en del af armen för obestämd tid hemförlofvades, och bröderna Lopez erhöllo också permission att besöka sitt hem. De hade ej derom underrättat sin familj, som de önskade öfverraska. Skälet härtill var ej blott nöjet af det oförmodade återseendet, utan också det att Lorenzo trodde sig derbnim otra dan: vinst. att inocnting al hvad.