Aftonbladet – 27 januari 1869, sida 3

SKUUL HÖÄUC UC LV BUUBIDLULIO AUTDUA UA IADSYV tala mot sig sjelfva. Man var rådlös, man teg. Men verkan af en sådan tystnad kan ej alltid på förhand så noga beräknas. Här bief verkan den, att vidt och bredt stadgades den öfvertygelsen, att konsistoriet ej längre egde makt att utföra hvad det lifligt önskade. Allt allmännare blef öfvertygelsen, att kyrkan kommit i anarkiskt tillstånd, helst det i ett ordnadt samfund vore omöjligt, att:ordinarie prester af andra förklaras böra afsättas utan att konsistoriet ger ett ljud från sig; allt allmännare blef tron, att konsistoriet ej längre vågade bruka tömmarne. Denna tro. på konsistoriets vanmakt och svaghet befästades, då man, i stället för den allmänna väntan på afsättning af BSchleiermachers lärjungar eller tillrättavisning åt den åklagande synod-majoriteten, fick läsa ett utlåtande om Knak och den stillastående solen i Gibeon samt några talesätt öfver vetenskapens frihet, hvilkas tvetydighet genast alla patriotiska tidningar upptäckte. Det bevisades solklart, att bibeltolkningen om solen ej blott var oriktig, utan en förut okänd hypotes; att påståendet, det konsistoriets tolkning stödde sig på utmärkta auktoriteter, var falskt, då hittills ingen enda evangelisk teolog, ej ens Hengstenberg, gett denna tolkning; det bevisades, att tolkningen berodde på ett purt missförstånd af Hengstenbergs, och strängt framhölls denna underhaltighet hos ett konsistorium, som skulle bestå af vetenskapligt bildade män, hvilka hade att besörja kandidaternas vetenskapliga examen, Vid allt detta teg konsistoriet; och som ingen slags förklaring syntes till, ansågs hela saken oförsvarlig. Och då man omsider fick höra, att konsistoriet afgett detta märkliga utlåtande på anledning från högsta ort, der onådigt upptagits, att auktoriteterna.ej gjort något för att skilja sig från Knaks ståndpunkt, så förlorade utlåtandet i allmänhetens ögon allt värde. : Man insåg då snart grundtankarne i kyrkostyrelsens politik. Då man ej hade mod och makt att enligt önskan gå tillväga mot Schleiermachers skola, så ville man genom tystnad låta den utbrutna rörelsen insomna. Detta var uppenbart den utdelade lösen, hvilken man dock i nämnde utlåtande till egen smärta måste på högre impuls bli otrogen. Så uttyddes allmänt auktoriteternas fullkomliga passivitet i öfrigt, i anledning af den ingifna kättaranklagelsen, ur fruktan för den växande folkrörelsen, och Nya kyrkotidningens jämmerlåt bekräftar denna åsigt. Men den öfvereuskomna passiviteten gjorde ej önskad verkan; lofverandets och hemlighetsmakeriets tider äro nu för alltid förbi. Med spänd uppmärksamhet, som ej lät insöfva sig, följde allmänheten de kyrkliga auktoriteternas steg och uppfattade isynnerhet vigten af deras ställning till skolan. En gradmätare af det vaknade intresset för kyrkliga frågor lemna de politiska tidningarne, som nu ofta egna stor uppmärksamhet åt kyrkosaingen embetsåtgärd vidtas i kyrkoeller skolsaker, utan att med skarpaste uppmärksam het följas och afhandlas. Måhända hade tystnadspolitiken burit frukt, den strider för mycket mot det herskande partiets anda. Denna ortodoxi kan ej fatta, att andra rigtningar äro berättigade bredvid henne; och dertill retad genom den dubbelt bittra upptäckten; att hon är svag och vanmäktig, begår hon, trots föresatsen att undvika allt uppseende, de obegripligaste misstag, hvilka alltjemt upphetsa sinnena, såsom tydliga tecken af hos kyrkans män förevarande hierarkiska lystnader. Sa stötte först ecklesiastikministern Cassels invånare för hufvudet, då han vägrade att föreslå kungen Kreyssig som skolrektor, hvartill denne dock blef utnämnd; derpå förargade han berlinarne, då han vägrade bekräfta magistratens val af Kempff till rektor för Berlins realskola. Kempff hade undertecknat berlinarnes förklarihg mot pastosiska bildning ej passade för en realskola. Mot presten Liseo, som flera år varit religionslärare vid Berlins slöjdskola, framdrogs en gammal stadga sedan Raumers tid, enligt hvilken undervisningen vid högre elementarläroverk skulle bestridas af anstaltens ordinarie lärare och ej af prester. Afsigten var, att äfven gymnasiilärare skulle vara teologer, detta ämne tillhöra ortodoxa riktnviogen. Lisco anställdes vid slöjdskolan, då denna stadga redan fanns, utan att den bindrade hans anställning, utan att den under 12 år mot honom tillämpats. Nu skiljes han på grund af stadgan från sitt embete, och vederbörande förvånas öfver att detta dnses som kyrklig förföljelse. Sedan kom Breslaus tur; dess borgare retades, då en med deras pengar byggd realskola ej fick öppnas, emedan ecklesiastikministern förklarade sig ej utan lag kunna medge, att skolan var konfessionslös. Så kom Hannover i ordningen, der en läsebok påbjöds, som väl var mycket luthersk, men blef ett föremål för Kladderadatsch och nedsablades vid Hannovers landtdag, som enhälligt förkastade den. Likaså skedde i Waldeck och Nassau. Så har ecklesiastikministern ypperligt förstått att öfverallt till kraftigaste motstånd mot det ortodoxa förmyndarskapet reta sinnena, och från alla sidor ingå klagomål mot Mihlers system, öfverallt ha sinnena vaknat och resa sig mot det system, för hvilket de hittills delvis blundat. Sedan kom konsistoriet och förbjöd den af Berlins magistrat och stadsfullmäktige enhälligt besiutna Schleiermachers jubelfest, ss INTNER AE ESSER mamma och pappa åt barnen och åt sådant folk, som ej ha tungan der hon skall vara i munnen; jag kan tala rent och min tunga har sin rätta plats, Gudskelof! Tyst, oförskämda!... skall ägget lära höNR tro kerna, hvilka de förut ignorerade. Nu kan: om den kunnat genomföras. Men den går ej; ralkonferensen; man föregaf, att hans klas-j: