Aftonbladet – 27 januari 1869, sida 3

tåla blommor, och som vår Herre aldrig föråter! Nu blir det ingen ros i trädgården mer in jag. Ojala! jag önskar att era kålhufvulen måtte få lungsot, löken måtte torka bort och rofvorna ruttna!, Det var fuktigt och kallt i trädgården och blåsten tjöt bebådande vintern. Dolores såg huru molnen tunga och mörka seglade förbi; hon hörde tydligt hafvets brusande, medan luften tjocknade och horisonten mörknade i söder. Hvar, hvar:, tänkte hon, är nu min stackars Tomas när stormen bryter löst? Ar han på hafvet, på land eller i grafven? Ack, kanske jag aldrig får återse min ende broder? I samma ögonblick slog man på porten åt oatan och Dolores gick attöppna. Derutanför stod en högväxt, vacker yngling, klädd i sjömansdrägt. Den kataloniska mössan hvilade lätt och behagligt på de rika, blonda lockarne, men öfver hans friska solbrända kinder rullade långsamt ett par tårar, som stodo i sällsam motsats till den leende, välformade munnen. Känner du inte igen mig? sade han till Dolores som tigande afvaktade den främmandes tilltal. Men vid ljudet af hans röst, uppgaf hon ett rop: Min egen, älskade broder! och kastade sig i hans famn. Men hon hade alltför länge känt sorgen och saknaden för att genast kunna blifva förtrolig med glädjen; hon var trött af arbetet och i allmänhet icke stark, och hon skulle fallit sanslös till marken, om sjömannen icke uppehållit henne. Emellertid hade dofia Bratlia och Rosita hört hennes rop och skyndat till stället. Hvad vill det säga? Hvem är dn, pojke?s frågade den förra. Jag är hennes bror, setiora; upplyste ToMas: