Aftonbladet – 26 januari 1869, sida 2

han, som vi få se, ingick i stora affärer. Trädgården, full af jasminer, kaprifolium, vinrankor, rosenträd, myrtnar och tusentals af Floras barn, blef, i trots af dess iga anläggning och plantering, ett riktigt litet blomsterparadis. . Labyrinten, der inga andra än mullvaderna kunde gå vilse, såg ut som en förtjusande bukett at blommande myrtnar; slingerväxterna betäckte väggarne och murne med sina himmelsblå, gula och rosenöda festoner. Vinrankorna gjorde den lilia dammen med guldfiskarnetill den behagligaste fristad, grön och sval midt i den hetaste sommar, och rosenträden och andra blommande buskväxter betäckte blygsamligen en snedbent Diana och en dvergartad Venus af trä, så att man af dem kvappt såg mer än den ingenting mindre än grekiska nästippen. Då han skulle möblera sitt hus, blef don Marcellinos första omsorg att efterskicka sin käre färgför: e, målaren från Cadiz, för att få sitt porträtt måladt och sina galonerade rockärmar förevigade. Målaren öfverflyttade verkligen också don Marcellinos bedröfliga figur på ett stort stycke linneväf, der den såg ändå sorgligare ut genom. de dystra skuggor, som Nkt ett par stora. mustascher sträckte sig på hvar sin sida af munnen, öfver kindbenen och ned på bröstet. I så mycket klarare färger: hade korstnären i stället utfört den väsentligaste delen af taflan, nemiligen venstra armen och handen, den senare upplyftad och upplagd på bröstet, med två fingrar innanför västen, och på rockärmen de förutnämnda galonerna i den mest lysande guldfärg. I andra handen höll don Marcellino ett stort papper, stort som affischerna vid tjurfäktningen, hvarpå i stora bokstäf ver glästes: Juån Almazaro ron 2