Aftonbladet – 25 januari 1869, sida 3

ber jag till en början få anmärka, att båd ton och tankegång i käromålet röjer en man som hittills jemförelsevis obemärkt och ge nom sin ställning som anonym och oansva rig publicist varit i tillfälle att sjelf oåtkom lig framställa klander och granskvoing öfve iandra, men nu, efter att ha blifvit af kam. rater inom fidningspressen och föreningar lyf. :Itad till berömmelsens höjder, på en gång set sig föremål för en granskande uppmärksamhet, vid hvilken han varit fullkomligt ovan Långt ifrån att lägga hr Hedin till last denns brist på vana vid andras granskning, som gör offentliga män humana och tåliga äfver när de lida verklig orätt, skall jag tvärtom deri söka en ursäkt för den brist på urbanitet och det öfvermod i tillvitelser, som, oberättigade inom tidningspressen, äro är dre på sitt ställe inför en offentlig domstol. Det visar sig genast i första raderna af hr Hedins anförande att han bildat sina skriftställarevanor hos den sida af pressen, der man sysselsätter sig med tillverkningen af allmänna opinioner. Efter att sålunda hafva tillkännvagifvit den allmänna meningen om den på sin tid föga spridda och snart upphörda Sverges Tidning, framställer dock hr Hedin sjelf i de följande raderna den obestridliga allmänna meninges såsom mer än problematisk, i det han yttrar att för så vida anförda opinion, vare sig med rätt eller orätt, är rådande, så är det onekligt 0. 8 V., nemligen att Stockholmsposten förgripit sig på hr Hedins heder. Det är mer än sannolikt att Sverges Tidning under sin korta tillvaro gifvit anledning till både strängt och rättvist klander; men detta är måhända förhållandet äfven med de tidningar, i hvilka hr Hedin varit eller änvu är erkänd medarbetare. Men hr Hedin har kanske aldrig refiekterat öfver kritikens natur förr än han sjelf blef dess föremål, och när det gäller honom, är det derför naturligt nog att han ej känner någon annan kritik än smädeskrifverin. Hr Hedin erkänner sjelf implicite, huru osäker han är på sin ärekränkning, när han alternatift åberopar tryckfrihetsförordningen mom. 12 3, som handlar om lögnaktiga rykten och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande eller förledande. Stockholmsposten har aldrig sökt ens leda sina läsares omdöme i fråga om hr Hedins delaktighet i upprättandet af Sverges Tidning; den har lemnat saken fullkomligt oafgjord, blott anfört att ett meddelande derom skett af en person, om hvars intentioners renhet redaktionen var (och fortfarande är) öfvertygad. . Detta moment i tryckfrihetslagen saknar derföre i förevarande mål all tillämplighet. För att blotta omnämnandet af hr Hedin i hypotetiskt sammanhang med Sverges Tidning skall kunna anses för hr Hedins ära kränkande fordras ovilkorligen, först att han skall Veviså tillvaron af den allmänna opinion hair postilerat, dernäst att opinionen är befogad (ty i annat fall är det ju endast genom en fördom som hr Hedin koramit till ärekränkningen), och slutligen att bemälta blads ondska och förvändhet verkat retroaktift på sjelfva afsigten med dess upprättande, ty om något annat har i Stockholm-Posten ej varit fråga. 4 Aftonbiadet, hvars redaktion hr Hedin nu säges närmast tillhöra, har gått så långt i ömhet om hr Hedins goda rykte, att det alldeles förnekat hans medarbetareskap äfven i tidningen Fädernesländet, ansett uppgiften derom för hans ära kränkande och förklarat att han endast begagnat samma blad, för att till dess läsare sprida sina politiska ideer. Om detta resonnement får antagas såsom öfverensstämmande med hr Hedins egen åsigt af hans förhållande till Fäderneslandet,, så är det enligt min tanke afgörande för den föreliggändö frågan. Hr Hedin; som utan tvifvel anser sig ega en politisk mission att j b t , j å utföra, kan för sina idger begagna — och under långa tider ganska obesväradt begagna — en tidning, som hans publicistiska vänner kalla för en skandaltidning, — ja, liksom han . sannölikt för sanimä ändamål i närvarande stund begagnar Aftonbladet, Skulle det då ligga en ärekränkning i blotta förutsättningen at en möjlighet att han kunnat intressera sig för upprättandet af ännu en annan tidning, hvars senare klandervärda förhållande han väl då icke kunde förutse, i ändamål att äfven begagna den för spridande at sina ideer? Den statsman och offentliga personlighet skulle sanning vara att lyckönska, som voreiåtnjutande af en så fullkomlig handlingsfrihet, utan att något deremot finge erinras. I allmänhet vill liv Hedin i StockholmsPostens uppträdande finna en personlig och systematisk förföljelse. Detta är långt ifrån händelsen. Han skall utan tvifvel vid lognare besinning och svalare blod tvärtom finna en viss grad af välvilja mot den. lofvandel unge mannen, äfven då Stockholms-Posten: vestridt hans kandidatur. Hade den velat onom personligt illa, eller ens afsett att ned omnämnandet af Sverges Tidning inverka på valet, kunde redaktionen lätt hafva såsom profnoummer utdelat många tusen exmplar, såsom nyss förut skett; men nu var let åtalade numret det första, som ej utdeades gratis, utan endast kom till vårt då innu ytterst blygsatima antal af prenumeanter och afnämare. Jag måste tyvärr bekänna att StockholmsPostens hypotetiska beundran för hr Hedius örmåga att räcka till för så många tidninar icke var så fullkomligt seriöst menad, ut ej deri möjligen ingick ett litet grand ;skyldig ironi, men att den skulle uppfattas som en ärekränkning, det hade jag sannerlisen aldrig väntat mig; och ehuru det nog can vara sannolikt att personer som anonymt yssla i många tidningar ej falla alla valmän smaken och det derför v tänkbart att ågon eller några, som ämnat rösta på hr Hedin, afstodo derifrån när Fäderneslandet,. ritsordade honom såsom sin medarbetare — tt förhållande, som dock äfven förut var ett .emligen allmänt talämne inom hufvadstaden — vägar jag med full öfvertygelse bestrida annolikheten deraf, att blotta omnämnandet vt hr Hedins nämn i sammanhang med en rida mindre bemärkt och längesedan upphörd