Aftonbladet – 23 januari 1869, sida 3

nes tacksamhet kunde ej finna något annat uttryck. VILLE Det var en månljus natt och klockan slog tolf. En djup tystnad herrskade i staden, endast afbruten af vågorna, som, förda af den stigande floden, klingande slogo mot den klippiga, steniga stranden. Månans kalla ch bleka sken spred sig omärkligt, som ekot af en aflägsen sång, öfver föremålen; och staden skulle hafva varit tyst som ett ur, som stannat, om ej allt emellanåt tuppen låtit höra sina tre skarpa toner, likt ett: gif akt, vakt! till sina kamrater. På den stora stenlagda gården utanför Mateos hus stod en ung man lutad mot gallret vid ett af de fönster som vette deråt. Iponavför gallret visade sig ett uvg och ovanligt skönt ansigte, som dock, belyst af månans strålar, syntes blekt och allvarligt, med en djup och sorgsen blick, som tycktestyda både på sorgliga minnen och aningar. Den unge mannen deremot hade den verksamme mannens lu; och kraftfulla utseende, den genomträngande och brännande blick, som antyder starka passioner, den stolta panna, som tilihör endast den okufvade kraften, den som ej låter sig uppehållas af några hinder, utan med öfvermod trampar på dem, hvilka de än må vara. Sade jag dig inte det, yttrade han, sade jag inte att du skulle bli min käraste? Det jag vill, det måste ske — — blott genom kraften af min vilja. Du skrattade alltid deråt, eller också blef du ond. cJag var ju bara ett barn då, Lorenzo. Då! Alldeles som det vore hundrade år sedan, i stället för tre år!s Jag vet inte huru många år det är sedan dess Jag vet blott att jag inte mera är