Aftonbladet – 23 januari 1869, sida 3

intagen i honom. Samma dag som han blifvit soldat, skulle Lorenzo plocka några meloner i hennes melonbänkar, hvilket arbete hon förut uppdragit åt honom. Han bar upp dem på vinden, och ämnade, som han alltid brukade, gå hem utan att säga ett ord, då enkan ropade på honom. Huru? sade hon, sär det sannt att du har blifvit soldat? Det var naturligt, svarade Lorenzo; jag har ett olyckligt öde. Ah, det är inte afgjordt,, menade enkan; tänk om det funnes någon som räckte dig handen för att friköpa dig? Hjertat hoppade högt i ynglingens bröst, som berördt af en elektrisk stöt. Och vet ni kanske någon som skulle vilja låna mig pengar dertill? frågade han med bäfvande ångest. Ja, ja, svarade enkan, och kanske den som skänkte dig dem och som tänker att den real man gömmer, är en god real. Lorenzo, som länge anat den unga enkans planer, förstod vid dessa ord genast hennes mening, och hans ögonblickliga glädje försvann lika fort som den kommit. Det vanliga tunga mölnet lade sig åter på hans panna. Vaya! hvad säger du derom, Lorenzo? Ar det ett så dåligt förslag, att du behöfver se så mulen ut som en Decemberhimmel? Hvad säger du? Sefiora, jag säger som ordspråket: Du aldrig af någon Gåfvor bör taga, Så slipper du också Bengåfror lagas U(Förtsj