Aftonbladet – 23 januari 1869, sida 2

ler äktenskapligt skilja henne vid kungen, ler betågå hetme vakt och representation, ler afsätta konungen och kröna kronprinsen, ed förmyndare under minderårigheten. Måna ansågo ätt majestäterna för alltid förverat kronan; och öviljan skulle blifvit ännu äftigare, om ej Fersen dolt upptäckten, att e för statskuppens utförande af ryska kejarinnan begärt både arme och flotta. Sådana och många andra öfverdrifter motrbetades alltjemt af Fersen, som äfven dena sällsamma riksdag ej glömde undersåtens tällning till kungahuset, ehuru han som landtnarskalk måste officielt frambära mången itter sannlög och äfven enskildt ej sparade anningens språk inför majestäterna, men rördsamt och mellan fyra ögon. Häraf viar sig, på hvilka grunder Gustaf III, med in bräckliga sanningskänsla, kunde på riksalen apostrofera Fe sen såsom den der skulle nappats med hans fader om spiran, jemte dra grundlösa tillmälen, under en tid, då nan systematiskt förvrångde Sverges histoia, hvaraf kortsyntheten än i dag låter sig edas. Efter denna riksdag steg Fersen alltemt i de kungligas ynnest och i lugnare tiler blef han till och med af dem högt uppuret, ehure aldrig sökande gunsten genon smicker och inställsamhet. Om i riket funvits 20 personer, sådana som Fersen, hade säkerligen både konungamaktens helgd och folkets. frihet blifvit bättre bevarade. Lika grundlösa äro de i tryck ofta synliga äfvensom samtalsvis gängse berättelserna om Fersens förhållande till den olycklige Brahe och hans familj. Så förtäljer en sägen, att det var i samma hus vid Stora Nygatan, der irersen med köld afvisade den knäfallande grefvinnan Brahe, som sonen 1810 undan folkets raseri förgäfves sökte tillflykt. Fersen, som bebodde eget palats, skuile sålunda i det oansenliga huset vid Nygatan lemnat audiens för grefvintän Brahe! Emellertid får man nu äfven klaven till denna historia. Då Brahes dom skulle förhandlas på riddarhuset, instälde sig vid riddarhusdörren grefvinnan Brahe, beledsagad af sin far, presidenten grefve Piper, fältmärskalk UngernSternberg samt flera herrar och fruar af sin slägt, alla i djup sorgdrägt. Härom skrifver Fersen? rDe läto kalla mig från landtmarskalksbordeft, och då jag kom i förstugan, gjorde grefvinnan Brahe knäfall och begärde med sin slägt företräde hos adeln för att begära nåd för grefve Brahe. Min bestörtning och medlidande, att se grefvinnan Brabe göra knäfall, var obeskriflig. ag föll på knä och halp grefvinnan upp och lofvade att enast, i ömmande termer, anmäla hennes beäran, det jag ock, icke utån alteratiou, gjorde. Adeln afslog denna begäran och ålade mig att det gretvinnan Brahe och dess familj förkunna, med tillägg, att när domen vore uppat, ville de ta hennes förbön och böneskrift i öfvervägande, När denna vidlyftiga dom var uppläst, tillika med böneskrifterna, påminte jag adel om grefvinnan Brahes med ömrna tårar och böner genom mig anmälda ödmjuka anhållan för en älskad och olycklig man. Men härpå följde en ovanlig tystnad: ingen anmälde sig att tala. Jag dröjde en stund för att lemna betänketid, men då ingen af Brahes, Horns eller hofvets vänner talte ett enda ord tiil deras förmån, gjorde jag propesition, hvilken med allmänt ja besvarades; och samma slut fick denna olyckliga konspiration i alla 4 rikets stånd, på samma dag och samma tid. Om sitt förb.llande till Brahe skrifver Fersen: Julferierna gjorde 4 veckors uppehåll i riks dagsarbetet. Grefve Brabe, med hvilken jag varit i vänlig bekantskap, sedan vi voro studenter i Upsala, ömmade mig se blottstäld genom sin ovarsamhet. Han begärde hemligt samtal med mig, hvari han förtrodde mig sitt bekymmer öfser de honom graverande ämnen i ständernas kommission samt sin bekymmersamma ställning med drotvtningen, hvilkens våldsamma planer han ej såg sig i stånd att mota och dem han ej heller ville utföra. Han begärde mitt biträde i det förra och mitt råd öfver det senare. Efter långt samtal, hvari jag föreställde honom kungens svaghet, drottningens häftighet och ovarsamhet samt hofpartiets oförstånd och opålitlighet, och den fara han lopp att vara chef för en sådan sammangaddning, blef mitt svar, att i kommissionssaken såg jag den resurs att dra ut på tiden och bortblanda den som af mindre värde; det åtog jag mig att befordra och we kligen gjorde. Men i den ställning han vore med hofvet såg jag intet anvat råd än att nyttja dessa feriets lugn att öfverge riksdagen och bli oryggligt på något af sina gods. Han tackade för rådet, antog det och sade sig finna lättnad i sin själ. Vi skildes nöjda me hvarannan. B. flyttade hela sin familj till Rydboholm. Med Renborn, aktor i ständernas kommission, aftalade jag att låta Brahes bref hvila till lika med de andra angifvelser. Anledning kunde tas af ett Carl XI:s Bref, att ej privata bref kunde i domstol antas till vittne sllr domskål. Trots flera enträgna bref från drottningen och 6 särskilda beskickningar af förnäma ambassadörer från majestäterna kunde Brahe ej förmås återvända till riksdagen, förrän slutligen kungen och drottningen genom personliga besök lockade honom åter för att möta sitt olyckliga öde. Snart blef han attacherad af ständernas kommission och törbjuden att lemna staden utan lof. Under piogst vände han sig skriftligen till Fersen, som skaffade honom 3 dagars permission, dem han använde på Rydboholm att stöpa kulor och tillverka patroner för konspirationen mot ständerna. Kort före sin häktning begärde Brahe åter samtal med Fersen, hvilken gat honom följande välvilliga råd, som han tyvärr ej följde: Min kära Brahe! Från barndomen ha vi känt hvarandra och varit vänner, fast vi under riksdafen varit partifiender. Du kan bäst veta om du har någon del i denna sak. Misstänkt ser det ut. Af hofpartiet härflyter denna plan; du är chef för partiet. Christiernin m. fl. ha delt ut pengar i kungens namn; dessa äro ej tagna ur en underofficers kassa. Min vänskap och aktning för dig och din familj ger dig det råd, att ifall du i denna sak har minsta del, så förlora intet ögonblick att genom flykten besvärja din säkerhet; ty kommer du till doms, så kan ditt hufvud ej frälSaS. Afven från tortyr frälsades Brahe af FerIsen, då man misstänkte att Brahe ville dölja Iden skrifna revolutionsplanen. Borgare, prester, bönder och grefve Creutz yrkade strängt I på tortyr. Fersen föreställde alla elaka följdar af dotta förfarande. som skulle verka