Aftonbladet – 23 januari 1869, sida 2

rUStal 111, Ualdn Wall uRICcHSYValUuS JvUuiRal ell om utg. meddelar efter söriginalexemplaret, ell låta vi oss uttala den önskan, ätt Btelell våtte i verkets fortsättning som bilaga med!m ela hela denna högst märkliga urkund, som ga ittills varit föga begagnad. Blott förstalke elen deraf fans i original för några år seelbi an å Upsala bibliotek; det synes bu som, de tg. hade tillgång till de 3 följande. I aflsa krift lärer den finnas i någon af de skånska attilingafned gch sannolikt flerstädes. Äfvenså ar ore at stor vigt för Gistäf III:s tidehvarfl!ns tt få i tryck bekomma grefve Hainiltdnsst nteckningar, som lära i original finnas ilm tetve Henning, Hamiltons ego samt i afskrift bj å Upsala bibliotek. Man ser och hörer ofta framställas, attl; ersen, såsom en af de mest framstående ss land battpartiet, skulle företrädesvis ha drif-si it sina anhängare tll våldsamma åtgärder ss not motståndare. Ingenting kan Vafa orätt! isare. Man finner tvärtom af hans memoia. er, att nästan alla de personer, som genomlm loftiga stämplingar ådragit sig äfventyrlighe-yi er öch faror från de maktegande hattarne,!le ökt och erhåliit Ferseiis skydd öch råd samt je ned förtroende kastat sig i hans händer;lg inda ifrån kuvgliga, familjen ned tillobetyd-jb iga medborgare. Öfverallt framstår Fersen sg som medlare för lindrigare åtgärder samti!n ddare, så snart förballandena och hansjg gtkänsla gjorde det möjligt. Man har bärf r mycket dömt efter Gustaf III:s uppbrusande utlåtelser. Som saken gäller en djuptiä rotad historisk fördom, sammanställa vi här q ida dragen till en totalbild som motE F . d varnar drottningen för öfverilmngi re under 1756 års riksdag. An-lg idras åsigt, oanständigt att lem-k år en i okunnighet (nyss inkömtnen Is från O f r 1 1 J S i iksdal) om hvad som vid den af hoftet anlagda statskuppens upptäckt föranledt ständerna att beväpna sig och vidtaga anstalter under hans frånvaro. Underrättade om alla gifna order. Kungen, som fruktadeji arrest, blef gladare till lynnet och stadigare i målföret och gaf sin hand att kyssa. Drottningen hade i sista stund samtal med Fersen angående Brahes och Horns räddning samt! yttrar i sin journal derom: Hennes Maj:t lemnar grefve Fersen gerna det beröm, hans ärlighet i det målet förtjenar; att han aldrig gaf i detta ämne några positiva löften, dem likväl många andra voro så frikostiga på. soch dem de likväl, på ett nesligt sätt, tycktes liksom glorifiera sig af att ha brutit. Härom skrifver Fersen sjelf: Jag bief en morgon uppkallad till Hennes M:t, då jag fann henne i ömkansvärdt tillstånd. Sorg och gråt förställde hennes ansigte och betog henne målföret. Efter något stillatigande å båda sidor utbrast hon i bevekligaste böner för Brahe och Horn och ålade mig så begå, det deras lif måtte skonas. Detta samtal var ett af de svåraste tillfällen jag upplefvat. Hennes bedröfvelse och de olyckliges öde uppväckte hos mig de ömmaste känslor; men jag skulle här välja att smickta drottningen med ett fåfängt hopp eller ock tala hvad sannt vore. Jag valde det senare; och sedan jag med all rörelse och uppriktighet beklagat drottningens och de olycklige herrarnes tillstånd, förestälde jag, att det vore att handla förrädiskt och oförsvarligt emot Hennes Maj:t, om jag smickrade och lofvade det jag omöjligen kunde åstadkomma; att rikets ständers sinnelag, med hela stadens, ja ända intill Brahes och Horns fordna vänner, var stäldt till bestraffning utan skonsmål och att ingen dödlig kuode i denna stund deri verka någon ändring. Hon svarade, sedan hon under någon tystnad gjutit tårefloder: Je vous suis oblig6e de la sincerit6, avec laquelle vous mavez parlå, et je crois en effet, qwil en est comme vous dites. Ett annat bevis. Drottningen fruktade att ständerza skulle förmå Tessin att återta sitt nedlagda guvernörsembete för kronprinsen. Hon sände derför sin bigtfar till Fersen för att i största hemlighet afböja Tessins återkallande. Jag bad Hennes Maj:t vara viss om, att jag ansåge honom dertill oskicklig, sedan han med onåd derifrån skilts. Jag försäkrade tillika, jemte min underd vördnad, att ej missbruka den mig nu förtrodda hemlighet. Då en stor dei af Hattarne ville, att Tessin skulle återta guvernörsembetet samt att prinsarne skulle skiljas från hofvet och uppfostras i Upsala, måste Fersen öfvertala franske ambassadören att i sin konungs namn i tysthet förklara Hattpartiets hufvodmän, att om franske kungen understödde dem, vore det ej för att åstadkomma våldsamheter mot öfverheten och rycka barnoen från föräldrarne, hvilket revolterade hönom som fader och alla potentater i Europa. Förtrolighet och godt förstånd visade äfven kungens hviskning till Fersen, då denne som landtmarskalk för honom uppläst ständernas stränga riksakt med skarpa varningar till majestäterna, samt derpå jemte talmännen kysste kungens hand: Gud ske lof, nu är då detta slut! Denna märkvärdiga riksakt, som genast förseglades och några år derefter förstördes, har hittills varit okänd, men meddelas nu ur Fersens papper. Slutligen förtjenar nämnas, att då riksdagens afslutande på rikssalen var bestämdt, sände drottningen till Fersen baron Diäben med anhållan, att Fersen i sitt tal ej måtte vidröra hvad under riksdagen henne till last företallit. Jag försäkrade Hennes Maj:t, att min underd. vördnad för konungen och för Hennes Maj:t ej tilläto mig att missbruka mitt embete och numera omröra ett bedröfligt ämne, som i evig glömska borde hevaras Förut hade Dibev, med försäkran om egen tillgifvenhet och drottningens aktving, framburit hoffröken Dibens anhållan om förskoning för åtal. Hon erkände stor vetskap i statskuppssaken, och Fersen vore nu hennes enda hopp. Erbjöd sig att lemna hofvet, hvilket Fersen ansåg obehöfligt. Sådant var Fersens förhållande till de kungliga denna riksdag, då de, genom upptäckiten af de skändligaste anläggningar, voro fullkomligt uti ständernas våld och enligt drottningens journal fruktade arrest, samt vid riksdagen i stora deputationen till, och med ventilerades om att återsända drottningen till Preussen, eller insätta henne på Gripsholm, area KAR Inte för det, Canuto, men för bormhertighets skull. Om jag var i ditt ställe, skulle jag gå och se till att den stackars döda blifver upptagen och inburen i kyrkan, och får stå lik ordentligt och med vaxljus omkring pg å RE NT Rn ES Br HE RANE