Aftonbladet – 23 januari 1869, sida 2

Yard carabineron med bister min gick in till sig. Hon andades då ej mera, när du fann henne, Canuto, frågade hans hustru med tårar i ögonen. Hon var så död, som om hon legat der i tre dagar, och flo:en, som steg, hade redan nått till hennes futter. Pobrecita! Stackars liten! Om hon ändå i sista ögonblicket fått se dig! Det hade i alla fall varit ett bekant ansigte! Det är sannt, hustru! Du skulle kunnat förljufvå hennes sista stunder med de orden: ni kan dö lugn, jag skall åtaga mig er dotter och säga till Pepa att hon skall draga försorg om stackars Dalores! : Du talar väl, hustru, sade carabineron, hvars bistra min gifvit vika för ett uttryck af deltagande vid åsynen af hustruns tårar. Så ledsamt att du ej skulle få tid att göra en god gerning, du som har så godt hjertal Men, hustra, du sade ju åt faster Melchora att det var så svårt att åtaga sig andras barn? Ja, och det går jag inte ifrån. Men jag -har inte sagt att jag var rädd attåtaga mig dem, och Gud sjelf har ju bjudit att man skall älska sin nästa liksom sig sjelf. Och jag vill säga ännu en sak, och det är att det skulle vara en stor glädje för mig. Jag har alltid önskat mig en dotter, men Gud har icke gifvit mig någon, kanhända derföre att vi skulle kunna upptaga detta stackars barn. Det synes mig verkligen vara en god gerning, Pepa, men det är ju alltid god tid att tänka derpå. Ja, ja, det vore inte så illa; hon kan hjelpa dig och då kan du få vara mera i rom